Johan Esk: Därför är Sverige (tyvärr) långt ifrån laget lagom

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Sverige har haft sin näst sista träning före matchen mot Japan och jag går ner till det lilla torget i Frisco. På en storbildsskärm i fanzone syns den enskilt största orsaken till att Sverige som fotbollsnation är ett försvarsskämt.

Zlatan Ibrahimovic.

I Fox VM-sändningar pladdrar han på med plattityder när han spelar rollen som sin mediala persona.

När Sveriges bästa spelare genom tiderna själv var aktiv förvandlade han fotbollslandet Sverige.

Kanske hade det hänt ändå. Kanske var Zlatan bara katalysatorn när Sverige ville bort från det som varit.

I EM 2000 var Sverige ena halvan av 0-0-matchen mot Turkiet. Det kan vara den tråkigaste match som spelats i ett fotbollsmästerskap men var ändå rätt typisk för dåtidens Sverige.

Två år senare hade Sverige en VM-elva där hälften av utespelarna egentligen var mittbackar. Laget var ett försvarsfort.

I den vevan kom Zlatan.

Sedan ville alla svenska fotbollsbarn bara dribbla, alla ville vara anfallare, alla ville vara den som gjorde mål.

Låter det som en klyscha om ett fotbollsland i förvandling?

En, eller kanske två, satte en ära i att först och främst vara bra på att försvara. Vårt lag var inte det minsta unikt.

Under de tio år jag var ungdomsledare hade vi ungefär 25 spelare. En, eller kanske två, satte en ära i att först och främst vara bra på att försvara.

Vårt lag var inte det minsta unikt.

De killarna är nu unga vuxna. Ungefär i samma ålder som dagens svenska VM-spelare.

Om en friidrottsledare ska ta ut löpare till en sprintstafett väljer ledaren den som är snabb på 200 meter före specialisten på 800 meter. Båda är vassa löpare men det är skillnad på var spetsen finns.

En bra anfallare vet instinktivt hur avsluten ska tas.

En naturlig försvarare vet hur ytor ska stängas. Det finns talang och kunskap för hur närkamper ska vinnas och hur kroppar ska vändas bort. Mönstren nöts in så att de blir naturliga.

Om man tittar på de spelare som ska försöka täta läckaget i matchen mot Japan har för få försvarsspel som den tydligaste delen i sitt fotbolls-dna.

EM 2004 var senast de förutsättningarna var riktigt bra, mästerskapet som Sverige kunde ha vunnit.

Därför har Sverige svårt att få till balansen som behövs för att bli laget lagom. EM 2004 var senast de förutsättningarna var riktigt bra, mästerskapet som Sverige kunde ha vunnit.

Redan i VM två år senare, när Lars Lagerbäck fortfarande styrde skutan, hade Sverige svårt att veta vad man skulle vara för lag. Spelare och ledare ville inte längre tydligt samma sak. De stora stjärnorna var offensiva spelare. Lagerbäcks styrka var att sätta försvarsspelet.

Och det var där – i mitten av 00-talet – herrlandslagets pendel började svänga så att stabiliteten sedan dess varit sällsynt.

Erik Hamrén kom efter Lagerbäck och det var ”shajning” men blev öppna landskap. Janne Andersson efterträdde och stängde till. Jon Dahl Tomasson skickade ut spelarna i ett skepp på vilda fotbollshav utan att packa ned sjökort och flytvästar.

De kanske vet i teorin hur de ska göra. Men det är tveksamt om de kan.

Nu låter förbundskapten Graham Potter och spelarna enade utåt. De vet att försvaret måste tätas, de kanske vet i teorin hur de ska göra.

Men det är tveksamt om de kan.

Fotbollen går mycket fortare i dag än i början av 2000-talet. Jämförelser med hur Sverige spelade då eller då är inte alltid relevanta.

Dagens svenska landslag klarar inte att hantera farten för både offensiven och defensiven.

När Sverige anfaller kan det gå riktigt fort. När Sverige ska försvara går det för fort, motståndarna är för snabba, svenskarna ser sjösjuka ut.

Kanske kan det där gå att justera på sikt, jag är inte säker med tanke på vilka spelare Sverige har. Och då lär det ta tid.

Graham Potter påminde häromdagen om sin tid i Östersund. Resan till succén i Europa var lång. Smällarna längs vägen var många.

Jag har länge varit kritisk mot Hien men efter den matchen ska skulden spridas bredare.

Efter Sveriges storförlust mot Nederländerna har mittbacken Isak Hien fått den mesta kritiken men samtidigt det största stödet från Potter. Jag har länge varit kritisk mot Hien men efter den matchen ska skulden spridas bredare.

Och samtidigt säger det här minnet en del om dagens landslag:

Första gången jag såg Hien live var i superettan hösten 2021. Han var utlånad till Vasalund och i en match mot IFK Värnamo var han lysande när han bytt position.

Och blev anfallare.

Till sist: På en pressträff frågade Graham Potter om vi sett Japan.

Jo, tack. Laget som äter europeiska landslag till frukost är solklara favoriter.

För Sverige handlar det om att inte förlora för stort. Då kan VM vara över även om Sverige landar på platsen som på förhand kändes helt okej, trea i gruppen.

Läs mer: Johan Esk: Det är en befrielse att slippa se spelare fejka skador