Ola Larsmo: Det öppna samhällets fiender hittar alltid nya måltavlor

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

I början av juni utbröt åter kravaller i Belfast. Maskerade unga män satte eld på bilar och bostadshus på Crumlin road. Ingen dog, men flera familjer fick sina hem nedbrända. Den ”formella” anledningen var att en sudanesisk flykting försökt knivmörda en irländsk man några gator bort. Den rasistiska logiken säger då att alla med högre melaninhalt i huden än genomsnittsirländaren är kollektivt ansvariga. De flesta familjer som attackerades hade afrikansk bakgrund och flera hade bott i området i decennier.

Kravallerna förbereddes på sociala medier som X. Bland propagandisterna återfanns högerextremisten Tommy Robinson, som passande nog befann sig i Moskva, och X:s ägare Elon Musk som delade Robinsons inlägg till sina 240 miljoner följare. Män ”över 18” uppmanades klä sig i svart och ge sig ut på gatan ”stridsberedda”.

Den som följt utvecklingen i Nordirland ända sedan ”The Troubles” känner igen adressen Crumlin road, en gammal gränslinje mellan katolska och protestantiska kvarter. Före Långfredagsavtalet 1998 hade katolska familjer varit måltavlor. Offren är nya, våldets geografi bekant. Hur ska vi förstå att det vaknar? Ett svar stavas Brexit. Men det finns fler trådar till nuet.

Svenska opinionsbildare har ofta haft svårt att förstå vikten av det som sker på Nordirland. Som att den nordliga provinsen Ulster länge varit ett demokratilaboratorium för metoder att lösa upp gamla konfliktlinjer och finna metoder för att plocka isär sekteristiskt våld. Den katolska kampen för lika rättigheter var tidigt starkt influerad av den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Katoliker identifierade sig med svarta amerikaner, då de också utsattes för att valkretsar ritades om för att minska deras inflytande, hänvisades till sämre bostäder och utestängdes från arbetsmarknaden

Besöker man Bogside i Derry, Nordirlands näst största stad, kan man fastna vid väggmålningen av demonstranter som kräver ”one man, one vote” eller porträtt av Martin Luther King bland lokala hjältar som hungerstrejksdöde Bobby Sands. Katoliker identifierade sig med svarta amerikaner, då de också utsattes för att valkretsar ritades om för att minska deras inflytande, hänvisades till sämre bostäder och utestängdes från arbetsmarknaden. En ickevåldsrörelse tog form på Nordirland runt 1967 – och bemöttes med kompromisslöst våld. Marsch efter marsch slogs ned med stenkastning och misshandel, medan den protestantiskt dominerade poliskåren RUC såg på. Övergreppen uppmuntrades ivrigt av protestantiska aktivister som pastor Ian Paisley.

En av de viktiga böckerna i ämnet på senare år är Patrick Radden Keefes redan klassiska reportagebok ”Säg inget” (på svenska 2020) som främst går igenom IRA:s nätverk och aktioner. Boken, och den sevärda tv-serien med samma namn, är en grundkurs i ”The Troubles” och samtidigt en studie i hur politisk idealism snabbt kan vändas i sin motsats. Som Radden Keefe visar var flera veteraner inom Provisoriska IRA från början medlemmar i ickevåldsrörelsen. I slutet av 1960-talet höll ”klassiska” IRA på att tyna bort. Men det kompakta våldet fick det att vända – särskilt efter Blodiga söndagen 1972 då brittiska fallskärmsjägare sköt ihjäl 14 obeväpnade demonstranter i Bogside. Befälhavare för styrkorna var general Frank Kitson, som gjort sig känd för att ha krossat Mau Mau-gerillan i kolonialkrigets Kenya. Han använde samma metoder i Nordirland.

Alla partier fick bakläxa. Åtta år senare var Långfredagsavtalet på plats

1987 kommer en annan brytpunkt under ”The Troubles”. Enniskillenbombningen det året, då IRA ”av misstag” dödade elva personer, gjorde tydligt hur vanligt folk fått nog. En svaghet i Radden Keefes bok är att han förbigår det oglamorösa men förbannat envisa fredsarbete som hela tiden pågick och som utgick från folkrörelser och kyrkor. Central här var inte Sinn Féins Gerry Adams, utan John Hume från katolska Social Democratic Labour Party. Radden Keefe nämner inte heller den stora opinionsundersökningen 1990, ”A Citizens’ Inquiry”, organiserad av representanter för olika folkrörelser, som gav politikerna en kalldusch. Intervjuade ur alla läger sade samma sak: det var viktigt om Nordirland tillhörde Storbritannien eller Irland. Men det kom på plats fem – efter vård, skola, arbetstillfällen och bostäder. Alla partier fick bakläxa. Åtta år senare var Långfredagsavtalet på plats.

Det blev möjligt bara därför att såväl Storbritannien som Irland då var EU-medlemmar. Men Långfredagsavtalet öppnade också för att Nordirland en dag kan bli en del av republiken Irland – om en folkomröstning ger tydligt utslag. Den möjligheten är kärnfråga i den nya dialogboken ”For and against a united Ireland”, av Fintan O’Toole och Belfast Telegraph-journalisten Sam McBride (som tillkommit på uppdrag av ARINS, ett annat civilsamhälle-initiativ). O’Toole lutar åt ett enat Irland, McBride åt andra hållet. Men boken är intressant då den visar hur ett rationellt samtal där viktiga sakfrågor vägs hela tiden funnits på plats. De är överens om att republiken Irland i dag har bättre ekonomi än Nordirland, och utvecklats mot ett mer multikulturellt samhälle där kyrkans makt snabbt rullats tillbaka. 55 procent av alla nordirländare röstade mot Brexit, då man inte ville ha tillbaka en befäst gräns över ön. Regionens ekonomi går kräftgång, och att bli en del av den (just nu) framgångsrika irländska ekonomin framstår alltmer lockande.

Men suget hos dagens öppnare Republik skrämmer somliga. ”The Troubles” lämnade också efter sig ”stående reservarméer” i såväl katolska som protestantiska utsatta områden, främst män som fram till freden fann mening i att ingå i paramilitära strukturer. Plötsligt var de överflödiga, men våldskapitalet hade de kvar. En del växlade in det i kriminalitet, som det skildras i den utmärkta, irländska polisserien ”Blue lights”. Men efter Brexit har de paramilitära grupperna åter börjat rekrytera. Enligt en uppgift (Guardian 12/6) är de i dag fler än 10 000 – flest på den lojalistiska sidan.

Det är dessa grupper som nu aktiveras i de rasistiska kravaller som återkommit de tre senaste åren, entusiastiskt understödda i sociala medier. Våldet exploderar längs samma gator som för 50 år sedan, men nu är måltavlorna andra familjer som ”inte hör dit”. Samma högerextrema grupper som kampanjade för Brexit, som ett sätt att bryta upp den pluralistiska demokrati som var fredsprocessens själva mål och dröm, sätter nu sina spett i de gamla förkastningar som åter står öppna. Det är här de ser en möjlighet att trasa sönder det öppna samhälle de avskyr. Men känner man inte till historien bakom är det svårt att urskilja hur faran ser ut.

Läs mer:

Ola Larsmo: ”Blue lights” ett måste om man vill förstå Nordirlands sår