Rönnow Pessah vågar utforska gråzonerna – men poängen blir svartvit

Mika drömmer om politiska stordåd men efter ett romantiskt snedsteg på Stockholms stadshus har framtidsutsikterna grusats. Hon förpassas till Bryssels anonyma EU-korridorer, där hon brottas med känslan av att vara ingen. Tills hon möter Giulia Mariotti. 

Eleni har flytt Sverige i tron att större geografiskt avstånd ska hjälpa henne att komma över sitt ex. Med ett själlöst jobb som workshopledare balanserar hon på depressionens rand. Tills hon möter Giulia Mariotti. 

Den knivskarpa politiska spelaren Giulia tar sig an de två vännerna med förförisk dragningskraft och marionettrådarna i ett järngrepp – och hon vet precis vilka knappar hon ska trycka på.

Allteftersom framstår den politiska världen som allt mer Kafkaartad. När Mika börjar ifrågasätta sig själv kastar hon sina principer överbord, berusad av närheten till de inre rummen. Hennes sug efter erkännande är mänskligt och fogligheten inför auktoriteter pinsamt relaterbar.

Eleni blir allt mer obekväm, medan Mikas växande cynism för henne ut på moraliskt grumliga vatten. Pessah sätter fingret på den mänskliga faktorns paradox: vi vill att politiker ska vara människor, samtidigt som det är just deras mänskliga (och inte särskilt sympatiska) egenintressen som gör politiken till en sörja av lögner, dolkstötar och dolda agendor. Poängen går inte läsaren förbi – utan är snarast en aning övertydlig.

Pessah lyckas med bedriften att hotta upp det torra EU till ett socialt minfält av skvaller, fester och sexuella intriger. Dramaturgin är bitvis ryckig – konflikter löses och uppstår oväntat mellan kapitlen utan vidare förankring. Men romanen är underhållande, och visst uppskattar jag att den vågar sig ut i moraliska gråzoner. Myglet kring Qatar-VM landar också helt rätt i tiden, efter ännu en VM-sommar kantad av skandaler.

Den aningen tillrättalagda upplösningen, med en sensmoral lika tydlig som om den hade skrivits rakt ut, får dock gråzonen att kännas mer svartvit. Det råder ingen tvekan om vartåt det barkar, och när tankar och känslor skrivs i klartext saknar jag att få göra egna analyser. 

Det blir svårt att läsa romanen som något annat än ett politiskt projekt, med lite väl polerade dialoger: ”Förlåt om det känns jobbigt för dig att behöva förhålla dig till mänskliga rättigheter” låter mer som ett inlägg på X än ett spontant samtal tredje rundan in på en aw. 

Jag ler dock motvilligt åt EU-inspirerade formuleringar som ”nöden är utan förordning” och drag-namn som Viktor Whorebán och Ursula von der Slayen – det låter för väl för bra för att vara trovärdigt, men jag har aldrig heller varit på en queerklubb i Bryssel.