Carolas efterlängtade självbiografi blir lite för lång

Det finns en uppfattning om Carola Häggkvist som, lite hårdraget, är så här: Carola är spritt språngande, men hon sjunger som en gudinna.

Alternativt: Carola sjunger som en gudinna, men hon är spritt språngande.

En ambivalens. Ett å ena sidan och ett å andra sidan. Ingen kan förneka att Carola har begåvats med stämband av 24-karatsguld, men samtidigt är vi – som kollektiv – överens om att det är något med henne som är … lite off.

När sångfågeln från Botkyrka för första gången berättar sin historia med egna ord så kommer det med ett löfte om att man ska få ”möta människan bakom ikonen som fascinerat oss i decennier”.

Det är efterlängtat. Mer än en artist är Carola ett fenomen. Alla löpsedlar och skriverier till trots är hon något av ett mysterium, untouchable och over the top på ett amerikanskt – det vill säga osvenskt – sätt.

Självbiografin ”Jag är Carola” både lyckas och lyckas inte med ambitionen att ta med läsaren bakom kulisserna.

Boken breder ut sig på över 500 sidor som en hårdare redaktör hade kunnat stryka ner till 300. Carola må vara en av våra största och mest folkkära artister, men ingen omslagsfotografering i världen kräver fem sidor i anspråk. En resa till Bahamas där absolut ingenting händer hade kunnat sammanfattas i en mening, istället för de två uppslag som den nu får.

Förutom ett rikt bildmaterial, dagboksanteckningar och recensioner som citeras i sin helhet (!) är var tionde sida olika visdomsord från den löpande texten, till exempel: ”tro inte att det är fegt att vänta, det kan vara det modigaste du gör!”

Här och var passar Carola på att göra en smärre skadekontroll. Blomkrukan på Skansen kan hon skämta om, men det famösa klippet där hon talar (läs: gallskriker) i tungor avfärdas som ”högljutt bönespråk”.

”Varför skulle jag hängas ut som en galenpanna bara för att jag tror på Jesus, julevangeliet, påsken och allt det vi ändå firar i vårt avlånga land?” frågar sig Carola. Och där har hon väl en poäng, men då ska man komma ihåg att hon knackade dörr för sektliknande Livets ord och en gång sa till QX att ”för mig kommer homosexualitet alltid vara onaturligt”.

Överlag framstår Carola som överdrivet naiv. Ett påstående om att pappa Janne var ”oerhört skicklig” på sitt jobb som idrottslärare följs av en anekdot om hur han sular en medicinboll ”rakt i magen” på en klass med npf-elever.

Underdrifter som att Livets ord ”hade allt annat än en positiv stämpel i media”, att Ulf Ekmans karisma ”lockade vissa men skrämde andra” och att Bert Karlsson är ”ganska okonventionell” blir ofrivilligt komiska.

Bokens största behållning är som tidsdokument, inte minst kapitlet om Schlager-SM 1983 och den röda tråden om en karriär som varit på männens villkor.

Men den som vill ha skvaller lär besviken. Visst är det kittlande hur Carola raskt hoppar från Richard Herrey till Niclas Wahlgren till Niclas Wahlgrens bästis, men om äktenskapet med Runar får vi mest antydningar (”psykisk misshandel, hot, maktmissbruk, lögn och förskingring”).

”Jag är Carola” har sina förtjänster, men den är alldeles för mycket.

Precis som Carola.