Låt inte kontrakten styra riksdagen

Två dagar efter valet, och efter en valrörelse där det talats om att demokratin i Sverige är ”hotad”, släppte demokratiinstitutet Idea sitt demokratiindex för världens länder. Förändringar kan noteras för svensk del under den gångna mandatperioden. Redovisningsmetoderna varierar, men Sverige har på områden som rättsstat och rättigheter placerats högre. Ingen kan alltså med stöd av Idea säga att utvecklingen gått åt fel håll. Tvärtom. Den som tror att rättsstaten försvagats under Gunnar Strömmer och C/O bör ta del av Ideas data.

När Magdalena Andersson nu får möjligheten att bilda regering, sedan Ulf Kristersson (M) avgått som statsminister, hörs varningar om att en av de strategier som diskuterats hos Socialdemokraterna är ett reellt hot mot demokratin.

I valrörelsens slutskede talade Magdalena Andersson om att en möjlig utväg ur den blockering som råder mellan de helt olika delarna av regeringsunderlaget, Vänsterpartiet och nyliberalerna i Centerpartiet, skulle kunna vara modellen med stödpartier. I eftervalsdebatten talas det från socialdemokratiska ledarskribenter om ett ”Vänstertidö” där S+C+MP+V, likt Tidöpartierna, kompromissar fram ett gemensamt avtal om regeringspolitiken.

Oordningen med stödpartier har också länge kritiserats för att försvåra ansvarsutkrävandet för väljarna. Men statsvetare skärper nu kritiken mot det som kallas kontraktsparlamentarism, alltså att en minoritetsregering sluter ett skriftligt, bindande avtal med ett eller flera stödpartier för att säkra sin makt.

I senaste numret av Statsvetenskaplig Tidskrift skriver statsvetaren Marie Demker att ”kontraktsparlamentarism riskerar att minska legitimiteten hos parlamentet som folkets representanter”. Professor Demker tvekar inte att kalla detta ett ”hot mot demokratin”.

Orden kan diskuteras. Men Demker är långt ifrån den ende statsvetaren eller juristen som konstaterat – när det gäller både Tidöavtalet och Januariöverenskommelsen – att frågor som är förhandlade i praktiken avgörs utan beredning, debatt eller kritik. Riksdagen – folkets främsta företrädare – blir därmed en akterseglad institution. Journalisterna Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson, som är aktuella med boken L’amour toujours: Berättelsen om Tidö, hävdar att Ulf Kristersson såg denna problematik när han inledde förhandlingarna med Sverigedemokraterna efter valsegern 2022.

Kristersson sökte i det längsta att finna en lösning som inte innehöll tjänstemän från SD i Regeringskansliet. I stället skulle samordningen mellan partierna skötas av ett kansli i riksdagen. Ambitionen att värna riksdagens makt misslyckades dock, och SD fick, precis som liberaler, vänsterpartister och miljöpartister tidigare, tjänstemän i Regeringskansliet.

Kontrakten främjar dessutom inte politisk flexibilitet. Tidöregeringen fick mot slutet av mandatperioden svårigheter att anpassa politiken efter konjunkturen och omvärldsläget. Den var låst av avtalet. Nu återstår att se om Magdalena Andersson tar statsvetenskapens orosmoln på allvar i den kommande regeringsbildningsprocessen.