Kerstin Särneö: Låt äntligen Stieg Larssons Millenniumböcker få vila i frid

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Så enkelt det är att förfasas. Speciellt när det finns pengar inblandade, mycket pengar till och med. Som när förläggare, författare och arvtagare flockats kring rättigheterna till Stieg Larssons epokgörande trilogi ”Millennium”.

Häromveckan kom den nionde delen i Millenniumserien, ”Kvinnor som hatar män” med Karin Smirnoff som författare. Hon har därmed skrivit tre delar efter David Lagercrantz tre uppföljare till originalen. Kanske är Smirnoffs nya Millenniumbok den sista, kanske går det inte att mjölka fler boksidor ur karaktärerna Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. Polaris förlag, som betalade dyrt för att få ge ut Smirnoffs tre böcker, har signalerat att det här kan vara svitens avslutning.

Det har varit pyspunka kring de senaste Millenniumböckerna. Ingen stor upprördhet på kultursidorna, inga sensationella försäljningsframgångar. Men för bara några veckor sedan blev det klart att Norstedts till våren ska väcka liv i Henning Mankells deckare. Författaren Johanna Mo skriver vidare på serien med ”En mördares hjärta” om Kurt Wallanders dotter Linda som nu är strax över 50 år och jobbar kvar som polis i Ystad.

Återigen kom indignerade debattinlägg och protester. Samma anklagelser om att förlaget säljer sin själ för pengar som när Norstedts 2015 gav ut David Lagercrantz del fyra i Millenniumserien, tio år efter Stieg Larssons första bok ”Män som hatar kvinnor”. Ramaskrina dånade även då genom Litteratursverige och Lagercrantz beskylldes för att profitera på en död författares verk.

Samtidigt finns det en skillnad mellan att blåsa liv i Sjöwall & Wahlöös Martin Beck och Stieg Larssons Lisbeth Salander. Den filmiska evighetsmaskinen ”Beck” rullar ju, sedan länge, kväll efter kväll, på våra skärmar utan att någon upprörs. Så varför vreden nu? Kanske för att Martin Beck återuppstått på film medan det nya exemplet, liksom med Lisbeth Salander, får nytt liv i böcker. Ändlösa krimserier på tv är ett annat medium, och betraktas med annan blick, som ett underhållande tidsfördriv där nyskapandet får stå tillbaka för en lagom dos spänning.

Litteratur har större krav på originalitet.

Kommen så här långt i mina funderingar harklar sig plötsligt Hjalmar Söderberg ljudligt. Författaren har varit död i 85 år men hans romaner inspirerar än i dag till uppföljningar, ”Doktor Glas” kanske allra mest. Allt från Bengt Ohlssons Augustprisbelönade ”Gregorius” (2004) och ”Helga” (2024) till Åsa Nilsonnes ”Fru Gregorius” (2024) och Kerstin Ekmans ”Mordets praktik” (2009). Gun-Britt Sundström gav förresten röst åt den kvinnliga huvudpersonen från Söderbergs ”Den allvarsamma leken” i sin roman ”För Lydia” (1973).

Alla de här titlarna har tagits emot seriöst och med aktning. Så varför kallas fortsättningar om Stieg Larssons Salander och Henning Mankells Wallander för likplundring, medan andra uppföljare belönas med Augustpriset?

Ny litteratur sprungen ur tidigare romaner måste dock vilja något mer än att läskpapperslikt återskapa karaktärerna och spinna intriger kring dem.

Min blick fastnar på baksidestexten till Ekmans ”Mordets praktik”: ”Har man rätt att ta en människa ur en bok och sätta den i en annan? /…/ Men litteratur lever av litteratur och personer ur Söderbergs böcker lever ibland upp på nytt.”

Ny litteratur sprungen ur tidigare romaner måste dock vilja något mer än att läskpapperslikt återskapa karaktärerna och spinna intriger kring dem. Det måste finnas en vilja att kommentera, hitta nya infallsvinklar och fördjupa vårt sätt att läsa originalet.

Så låt äntligen Stieg Larssons Millenniumböcker få vila i frid i väntan på förnyade sätt att läsa dem. Under tiden kan vi så småningom titta på den brittiska tv-serien, baserad på Stieg Larssons första bok ”Män som hatar kvinnor”, som ska börja spelas in och sändas på Sky.

Det är ju ändå skillnad på film och böcker.

Läs fler texter av Kerstin Särneö och om litteratur i DN.