Martin Gelin: Kina har fått en ny image, men diktaturen är densamma

I en värld där många känner sig som grodor i en sjudande kastrull finns det vissa ögonblick då det faktiskt bränner till. Nyligen lyssnade jag på en intervju med en av världens mest citerade säkerhetspolitiska analytiker, Ian Bremmer, där han berättar att han slutat ta med sig en så kallad burner phone när han reser till Kina – en andra telefon som saknar privat mobilhistorik och data, vilket rekommenderas för de flesta som besöker landet från västerländska företag och myndigheter.

– Kina vet redan allt om mig, inklusive vilka telefoner jag har. Om jag lämnar dem hemma ökar det bara risken att det väcker en röd flagga som gör att jag förföljs mer noggrant på plats, säger Bremmer.

En konsult bosatt i London, som regelbundet gör uppdrag för världens mäktigaste politiker, utgår från att Kina vet allt om honom, redan när han landar på flygplatsen i Peking.

Omfattningen av Kinas auktoritära ambitioner står i bjärt kontrast till den romantiska bild av landet som de senaste åren vuxit fram på framför allt digitala plattformar, bland de unga Kina-entusiaster i väst som nu kallas ”Generation Xi”, men även bland intellektuella, näringsliv och etablerade politiker.

Det pågår en historisk våg av Chinamaxxing inte bara på Tiktok utan även på tankesmedjor, i så väl Europa som Nordamerika. Det hänger ihop med större, världspolitiska faktorer som nu gör Kina mer populärt.

I somras rapporterade opinionsinstitutet Pew research att Kina för första gången är mer omtyckt än USA i globala förtroendemätningar. Färska opinionsundersökningar visar att en majoritet i Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Kanada nu säger att det är ”bättre att vara beroende av Kina än att vara beroende av USA.”

Det här kan förstås till stor del förklaras med Donald Trumps aktiva sabotage av USA:s image, men det beror också på ett långsiktigt strategiskt arbete från Peking. Redan 2007 lade Kinas dåvarande president Hu Jintao fram en ny strategi för att stärka landets globala inflytande, där han utlovade en ”förnyelse av Kina som kommer att ackompanjeras av blomstrande kinesisk kultur. Vi måste stärka vår kultur för att stärka vår mjuka makt”.

Om Hu Jintao ville bygga en kulturell supermakt, där Kina skulle mäta sig med Hollywood, har Xi Jinping höjt ambitionsnivån för att etablera en ny image som världens barmhärtiga framtidsland – det första ”elektrifierade” landet, lett av innovation inom grön energi, elbilar, batterier, robotar, höghastighetståg och AI – industrier där Kina investerat avsevärt mer än både USA och EU.

I stället för att kopiera USA ville Xi prioritera det som Kina faktiskt är bra på – snabba och omfattande omställningar i infrastruktur, teknik och innovation.

Han har tydligt uttryckt målet att ”vinna slaget om de viktigaste teknikerna”. De senaste åren har Kinas ledande teknikföretag lanserat AI-modeller med öppen källkod som gör dem mer attraktiva för andra länder. Kevin Xu, en tongivande global investerare i AI-industrin, säger i en intervju med The New York Times att Kina till slut knäckt koden för hur man skaffar nya vänner över hela världen: ”Öppen källkod är en form av teknisk mjuk makt”, säger han. Han kallar det Kinas ”motsvarighet till Hollywood och Big Mac”.

USA:s största geopolitiska självmål i kampen om mjuk makt är kanske att låta Kina ta befälet för den gröna omställningen.

USA:s största geopolitiska självmål i kampen om mjuk makt är kanske att låta Kina ta befälet för den gröna omställningen. Kina producerar nu mer solceller och snart även fler elbilar än resten av världen tillsammans. Det ger inte bara Kina ett industriellt övertag utan bidrar även till nya narrativ om de två supermakterna, där USA framstår som bakåtsträvande, medan Kina kan framställa sig som den generösa och framtidsorienterade aktören.

Respekterade vänsterekonomer som Adam Tooze hyllar numera konsekvent Kina som ett framtidsland, på grund av storsatsningarna på solenergi, trots att landet samtidigt gått förbi USA inte bara som världens största enskilda nation för klimatskadliga utsläpp, utan även det land som ackumulerat störst utsläpp historiskt. Toozes entusiasm för Kina bottnar förhoppningsvis inte i en hemlig vurm för diktatur, utan snarare i en frustration över USA:s bakåtsträvande energipolitik under Trump, men när Tooze okritiskt upprepar Pekings egna talepunkter om Kina som världens grönaste nation riskerar han att skönmåla ett land som samtidigt öppnar rekordmånga kolkraftverk, straffar europeiska länder som försöker reglera landets miljöskadliga industrier och fast fashion-företag (som i dag står för mer utsläpp än den globala flygindustrin). Kina har dessutom, på bara tio år, skövlat mer än 10 procent av all urskog i Afrika, vilket förstör just de kolsänkor som faktiskt kan tämja klimatkrisen.

En politisk hästskoeffekt har nu uppstått i västländer där högerextrema partier och den vänsterradikala ytterkanten möts i vurmen för Kina, som en motpol till det ”liberala etablissemanget” i hemländerna.

När tyska extremhögern AFD nådde stora framgångar i lokala val nyligen blev det stora rubriker om partiets Putinvänliga politik, men mindre uppmärksammat är partiledaren Alice Weidels djupa beundran för Kina. Weidel, som talar flytande mandarin och har doktorerat i kinesisk ekonomi, anklagade nyligen förbundskanslern Friedrich Merz för att föra ett ekonomiskt ”krig mot Kina” som hon själv lovar att prompt avsluta.

Från vänster ser vi en växande rörelse av så kallade tankies – efter den dogmatiska vänster som stödde Sovjets stridsvagnar, tanks, i Ungern 1956 – som entusiastiskt försvarar auktoritära regimer som Kina, Iran och Ryssland, som alternativ till ”väst”. De får medvind av populära poddar från figurer som Hasan Piker i USA och Aaron Bastani i Storbritannien, som når miljoner lyssnare med program där de ofta försvarar Kina med maoistisk lojalitet.

De senaste åren har Kinas digitala propaganda också blivit mer sofistikerad. När jag pratade med den brittiska journalisten Peter Pomerantsev nyligen sade han att Kina sedan länge producerar mer politisk desinformation än Ryssland, men nu har de även blivit lika strategiskt skickliga som Kreml, med hjälp av AI-verktyg som gör det mycket svårare att upptäcka språkliga och visuella detaljer som tidigare skulle ha avslöjat att innehåll kommer från Peking.

Svallvågorna av positiva berättelser om Kina på sociala medier har ersatt bilden av en Orwellsk övervakningsstat och en brutal diktatur som fängslar dissidenter, med en ny berättelse om ett häftigt framtidsland, som en influerare sammanfattar det: ”rena städer, futuristisk tech och dansande tanter på torgen.”

I konstvärlden ser vi också en anmärkningsvärd entusiasm för Kina, som påstås erbjuda en mer dynamisk och öppen konstscen än de västliga metropolerna. I den anrika konsttidskriften Art in America publicerades nyligen en artikel med den uppseendeväckande rubriken ”Jag såg en fantastisk konstutställning i Kina som skulle ha censurerats i USA”.

Där hyllas en utställning med samtidskonst i Shanghai för att den är politiskt radikal på ett sätt som påstås vara omöjligt i dagens USA. Det kan vara årets sämst researchade kulturartikel, för det tog mig knappt två minuter att hitta utställningar i USA med i princip samtliga av konstnärerna som visades i Shanghai.

Det finns ingen anledning att underskatta USA:s demokratiska kris, men den mest konstruktiva reaktionen på att USA blivit 50 procent auktoritärt är kanske inte att helhjärtat omfamna ett land som är 100 procent diktatur.

Artikelns naiva bild av Kina som en kreativ frizon och alternativ till ett auktoritärt väst hänger ihop med en bredare trend bland kulturskribenter och vänsterintellektuella som börjat se Kina som en mer barmhärtig supermakt, med enbart fredliga ambitioner.

I själva verket lägger Kina nu historiska resurser på att bygga världens största armé, med militär kraft att expandera landets geografiska gränser.

I själva verket lägger Kina nu historiskt stora resurser på att bygga världens största armé, med militär kraft att expandera landets geografiska gränser. Dessutom är Kina i dag den enskilt viktigaste faktorn till att Ryssland kan fortsätta sitt brutala anfallskrig mot Ukraina (även om Trump gjort det klart att han också vill hjälpa Putin).

I Victor Galaz viktiga nya bok ”Hav av öar” gestaltar han två av vår tids stora existentiella risker – klimatkrisen och kärnvapenupprustningen – genom perspektiv från Stilla havets önationer, där hoten från Kina nu blir alltmer påtagliga. Enligt analyser av satellitbilder över kinesiska militärbaser har landet börjat förbereda sig på att återuppta underjordiska kärnvapentester och i somras avfyrade Kina en ballistisk robot i Stilla havet från en atomdriven ubåt byggd för att bära kärnvapen.

Först på senare år har det uppdagats hur omfattande Kinas kärnvapenprogram var redan under Mao.

Galaz skriver att Kina ”försökt bygga ett rykte om sig som en kärnvapenmakt med samvete och unik fallenhet för rationell självbehärskning. Ny forskning visar en helt annan bild. Landet genomförde 46 kärnvapensprängningar mellan 1964 och 1996. Dokument visar att Mao Zedong under denna tid inte drog sig för att begrunda en framtid där hälften av jordens befolkning offrades i ett kärnvapenkrig – om det kunde leda till en fullständig seger i världen för socialismen.”

Så, var landar egentligen Kinas mjuka makt, med dessa motstridiga strömmar de senaste decennierna?

Alltför länge har västvärldens syn på Kina grumlats av en sorts uppdaterad orientalism. I stället för den gamla västerländska chauvinismen, där Kina avfärdades som en underlägsen, eftersatt kultur, har västerländska intellektuella, utrikespolitiska experter och opportunister till både vänster och höger nu anammat en lika reducerad och exotiserande blick på Kina, där allt Peking gör betraktas som resultatet av någon briljant, hemlig plan, med Xi Jinping som i sin oändliga visdom spelar fyrdimensionellt schack med alla västerländska ledare, som aldrig kommer att kunna förstå omfattningen av hans strategiska geni.

Den gamla nedlåtande attityden gentemot kinesiska ledare ersätts av en lika fördomsfull syn på dem som övermänskligt sluga. Plocka upp en färsk rapport om den nya världspolitiska ordningen från en europeisk tankesmedja och du kommer att utsättas för en stadig ström observatörer som låter de mest banala kinesiska uttalanden höljas i en dimridå av mystik och missförstås som världsomvälvande Konfucianska visdomar.

Alltför länge har västvärldens syn på Kina grumlats av en sorts uppdaterad orientalism.

Ett konkret exempel på konsekvenserna av denna mytologi är den populära anekdoten från mötet mellan den amerikanske diplomaten Henry Kissinger och Kinas dåvarande premiärminister Zhou Enlai på 1970-talet. När Kissinger frågade Zhou om hans åsikt om den franska revolutionen påstods han ha svarat: ”Det är för tidigt att säga.”

Detta citerades länge som exempel på de kinesiska ledarnas otroliga förmåga att se historiens långa båge, ett bevis för hur långt före väst de låg.

I själva verket byggde anekdoten på ett missförstånd. Zhou Enlai syftade inte på den franska revolutionen 1789, utan på studentprotesterna i Frankrike 1968, som ägt rum strax före mötet med Kissinger. Hans svar var därmed rimligt; på 1970-talet var det för tidigt att säga hur dessa protester skulle påverka framtiden. Det var bara den västerländska storögdheten inför Kinas mystiska visdom som tillskrev citatet en mycket djupare, helt felaktig innebörd.

Anekdotens popularitet förklarar varför västerländsk exotism så ofta förhindrar en mer nyanserad förståelse för Kina, vilket är anledningen till att vi hamnar i denna irrationella pendling mellan ytterligheter.

Den kanske farligaste myten om det moderna Kina är att Xi Jinping inte har några imperialistiska ambitioner, att han är helt nöjd med den makt som ryms inom landets egna gränser. Tvärtom driver Kina ständigt sin ideologiska och kulturella kamp mot den demokratiska världen och uttrycker uppenbara ambitioner att vinna det globala slaget om mjuk makt, även när de använder hårda metoder.

Det finns en anledning att de bygger världens största armé, att de rustar upp sin kärnvapenarsenal, och ägnar sig åt ett alltmer omfattande informationskrig.

Kina vill ha mycket mer makt och mycket mer inflytande över land och människor, långt från sina egna kuster.

Läs fler texter av Martin Gelin och fler texter om Kinas utveckling.

Source – DAGENS NYHETER