Renässans för Mark Rothko i Florens

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

”De grävde fram den moderna människan medan de letade efter antikens vishet och skatter”, skriver Henrik Tikkanen om renässansmänniskorna i en av sina sista böcker, ”Med ett leende i Toscana” (1981).

På Palazzo Strozzi och ett par andra väl valda platser i Florens kan man se hur Mark Rothko på ett liknande sätt råkade bygga om den moderna konsten när han gav sig ut på jakt efter renässanskonstens hemligheter.

I en av det trettiotal celler i San Marco-klostret som har smyckats av Fra Angelico, hänger en liten akvarell av Rothko från 1958 i brandgult, rosa och rött. Först hajar man till på grund av färgen, de varma tonerna i målningen korresponderar med Maria Magdalenas klädnad och hår i renässansfresken. Men för Mark Rothko handlade det om mycket mer än bara ett färgprov.

Han brukar sorteras in under den abstrakta expressionismen, det konsthistoriska paraplybegreppet som rymmer sinsemellan tämligen olika amerikanska konstnärer med det gemensamt att de under 40- och 50-talen kastade loss från den europeiska traditionen och skapade en ny och historiskt obelastad konst.

Hur förenklad den historieskrivningen är blir tydligt i Florens.

Markus Rothkowitz föddes 1903 i nuvarande Lettland. Han kom till USA som tioåring och var en av alla dessa första eller andra generationen judiska immigranter från det ryska imperiets olika hörn som byggde fundament för den amerikanska kulturens guldålder. Newman, Krasner, Bernstein, Horowitz, Gershwin, Goodman, Goldwyn, Mayer, Allen… Listan tar aldrig slut.

Som konstnär var han i stort sett självlärd och ägnade många och långa dagar åt läsning och åt samlingarna på Metropolitan Museum of Art i New York. Redan från början är det främst renässanskonstnärerna som intresserar honom.

På Palazzo Strozzi får man följa utvecklingen från de tidiga årens lite bleka slirande runt den modernistiska mittfåran. Spår av Kandinsky, Chagall och surrealisterna syns redan här men man anar också Rothkos intresse för rum och rumsligheter. Ett arkitektoniskt måleri med dragning mot det geometriska där bildytorna delas upp som i antika reliefer. Gestalterna är skissartade, som om deras belägenhet är intressantare än vilka de är.

Men sitt mogna uttryck, de dämpade men intensiva färgfält som vi uppskattar idag och i reproduktion översvämmar museishoppar världen över, hittar Mark Rothko på 40-talet genom att skala bort alla föreställande element.

Inte heller den här utställningen lyckas undvika frestelsen med eterisk ljussättning och inramning, men tittar man noga, och det ska man göra, ser man hur mycket det handlar om färg i materiell mening. Rothko är handfast och konkret, han målade inte illusoriska, meditativa rymder att förlora sig i. Han försökte fånga konkreta rum men hoppa över själva arkitekturen.

Rothko är handfast och konkret, han målade inte illusoriska, meditativa rymder att förlora sig i

Ibland slinker den ändå med liksom bakvägen, där vertikala fält liknar en hägring av kolonner. I Michelangelos spöklika trapphall till Biblioteca Medicea Laurenziana uppstår en lika stum som uttrycksfull dialog mellan Rothkos målningar och de tomma nischerna och blindfönstren.

Det samtida avantgardet brydde han sig inte mycket om utan det var i ungrenässansen som Rothko under sina studieresor till Italien fann det han sökte efter, ett nytt vokabulär skapat med antikens alfabet. Centralperspektivet såg han som ett partytrick och menade att ett verk som Rafaels ”Skolan i Aten” helt saknade atmosfär. Medan färgfälten hos Giotto eller Masaccio skapade rum och inte bara en bild av rum.

Ofta händer just det här, blicken dras till obestämda ställen som draperingar eller naturformationer, som är färg och form mer än innehåll

Liksom Fra Angelico. Det är intressant hur Maria Magdalenas klänning i den tidigare nämnda fresken i San Marco-klostret blir ett slags centrum i bilden trots att den är helt perifer i berättelsen (Noli me tangere-episoden från Johannesevangeliet). Ofta händer just det här, blicken dras till obestämda ställen som draperingar eller naturformationer, som är färg och form mer än innehåll.

De är de döda ytor som ger liv åt konstverket.

Eller öppnar en passage till vad som får kallas det heliga. Liksom i de antika mysteriereligionerna handlade initiationen inte om att förmedla en viss kunskap, något som går att sammanfatta i ord, utan om att erfara riten i sig. Här, tror jag, finns nyckeln till förståelsen av vad Mark Rothko ville komma åt.

Om han tyckte att han lyckats när han alkoholiserad och sjuk tog sitt liv 1970 är väl inte säkert. För oss på lite håll blir brovalven över århundradena bara tydligare. Mark Rothko är en av de verkligt stora, modern, uråldrig och tidlös.

Läs fler texter av Nils Forsberg och fler av DN:s konstrecensioner