Vasabibeln 500 år är värd att fira

I Kalmar stadspark står den där i all sin prakt. Det nygotiska Vasamonumentet, som skapades på initiativ av det lokala ordenssällskapet ÅM för att åminna Gustav Vasas landstigning på Stensö udde i Kalmar.

Visst finns det mycket man så här ett halv millennium senare kan kritisera ”gamle kung Gösta” för. Men det finns också mycket i hans livsverk att vara genuint tacksam för. Som tillkomsten av den första svenska översättningen av nya testamentet, som kom ut 1526 – mitt under reformationen.

Översättningen stod de svenska reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreae för. En kommission ledd av ärkebiskop Laurentius Petri tog senare fram en hel bibel inklusive gamla testamentet, inspirerad av Lutherbibeln som kom 1534. Under 1600- och 1700-talen kom språkliga revideringar av Vasabibeln ut – Gustav II Adolfs bibel respektive den långlivade Karl XII:s bibel.

Först på 1900-talet detroniserades den gamla Bibeln när en mycket försenad bibelkommission gav ut 1917 års översättning, den första att ta någon större hänsyn till den moderna exegetikens (alltså den vetenskapliga bibelforskningens) landvinningar.

Under de sekler som gått har bibelöversättningen format Sverige på många sätt. Inte bara religiöst – den har också påverkat språk och litteratur. Bibelöversättningen markerar gränsen mellan fornsvenska och nysvenska; genom den stabiliserades skriftspråket. Den gav oss mängder av våra tidlösa ordspråk. Och genom hela kulturen – dikter, romaner, musik och så vidare – löper bibelberättelserna som en röd tråd. För att inte tala om hur Bibeln sekel efter sekel påverkade moral, värderingar, människosyn och livssyn.

Men Vasabibelns jubileum har än så länge passerat utan särskilt stor uppmärksamhet, trots att det är en av de kulturella händelser som format Sverige på djupet de senaste 500 åren. Senare denna månad kommer dock saken att uppmärksammas med jubileumsbok, och nästa månad släpps en ny svensk översättning av nya testamentet. Det är åtminstone något.

Men bristen på större firande säger något om Sverige. Det finns en utbredd okunskap – och likgiltighet. Det är sorgligt; det är som att samhället har förlorat kontakten med en av sina främsta kulturella livskällor.

Ett talande exempel gavs i våras, när Sveriges första bokhandel för förbjuden litteratur öppnade i Knivsta i Uppland. Affärsidén är lika enkel som genial – att sälja litteratur som har förbjudits runtom i världen. Ett fint sätt att stå upp för inte bara litteraturen, utan för frihet över huvud taget. Det märkliga var att butiken, som tidningen Dagen var snabb med att uppmärksamma, inte sålde några biblar eller annan religiös litteratur. Detta trots att Bibeln är en av de mest förbjudna böckerna i världen, och kristendomen den mest förföljda religionen.

Jubileer är värda att fira; de binder samman människor och markerar sådant som är betydelsefullt i livet. Att Sverige blivit så pass sekulariserat är en dålig ursäkt för att strunta i ett jubileum som detta. Att glömma sitt förflutna är att bli kulturell analfabet. Vasabibelns jubileum förtjänar att firas.