Glasriket och stenen som kastades

När jag var liten så tog min far med mig på bilresor längs Smålands ringlande vägar, vägar som aldrig verkade tog slut. De varierade i storlek, precis som byarna vi passerade. Den småländska idyllen spelades upp framför mig med min fars röst klingande i bakgrunden. 

Han kunde dem alla, historierna om byarna och personerna som levt där. Bönderna, sågverken och glasbruken. Samhällen som vuxit upp som svampar i skogarna, livnärt sig och expanderat tack vare bruken som var hjärtat som fick allt att fungera.

Nu när jag som vuxen ger mig ut på de där planlösa bilturerna så bleknar historierna jag fick berättade för mig som barn. För det är tydligt att Smålands hjärta har stannat.

Jag passerar byarna där bruken gav alla en plats. Där historierna om deras invånare bleknat, de tomma fabrikslokalerna står tysta och de kringliggande husen har tappat livsgnistan de en gång hade.

Nedskärningar och nedläggningar som för många resulterade i oro, hopplöshet, ökad alkoholism och förtidig död. Jag förstår vikten av kapitalism, vinst och aktieutdelning – men till vilket pris?

Kanske är det just detta det handlar om. Priset.

Vad gör det om produktionen av Småländskt glas sker i länder som Tjeckien, Slovakien och Tyskland så länge det står “designad i Sverige” på klisterlappen? Vad gör det om Kostas glasbruk blir en i mängden av gravstenar i kyrkogården som vi kallar Glasriket?

Sätt dig i bilen och ta dig ut på de där småvägarna så kommer byar som Åfors, Flygsfors, Johansfors och Orrefors berätta det för dig.

Mina tankar går till de anställda på Kosta glasbruk, som nu riskerar att bli en av de 55 som sägs ska varslas.

Nils Dacke