DN Debatt. ”Ovärdigt hur Sverige behandlar funktionshindrade”

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Henrik, en blind ensamstående pappa, får ingen ledsagning för att besöka sin frus grav. Rörelsehindrade Maria lever, utan personlig assistans, instängd i sin lägenhet. Martin, med intellektuell funktionsnedsättning, förflyttas mot sin vilja långt ifrån sina anhöriga. Jonathan, som lever med autism, saknar kontaktperson och kan inte utöva sina fritidsintressen. Listan över funktionshindrades orimliga villkor som uppmärksammats i medierna den senaste tiden kan göras lång och betydligt längre blir den när man räknar in dem som inte får något medialt utrymme.

I Sverige lever en stor del av befolkningen med funktionsnedsättning, cirka 1 miljon har en nedsättning som påverkar deras vardag. Minst 20 000 barn och 80 000 vuxna har omfattande funktionsnedsättningar. Om de har två anhöriga var innebär det att 300 000 personers vardagsliv påverkas på ett direkt och avgörande sätt av hur politiken fungerar i praktiken.

För 30 år sedan ansågs Sverige vara en pionjär inom området. Visionerna ”Ett samhälle för alla” och ”Full delaktighet och jämlikhet” var vägledande, avvecklingen av institutionerna närmade sig sitt slut och lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) infördes för att tillförsäkra dem med störst behov särskilt stöd. Förhoppningarna var stora om att personer med funktionsnedsättning snart skulle kunna leva med goda levnadsvillkor i ett inkluderande samhälle.

Man avslår ansökningar om gruppboende och erbjuder i stället hemtjänst, det vill säga lägre kostnader för kommunen

Men de senaste 20 åren har präglats av stagnation eller till och med tillbakagång. I dag är Sverige omsprunget av länder som mer kraftfullt tillgängliggör miljöer och ger bättre individanpassat stöd, så att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva som andra.

Svensk forskning visar på svårigheter för enskilda att få tillräckliga och adekvata stödinsatser. Dessutom pekar Myndigheten för delaktighet på funktionshindrades sämre levnadsvillkor jämfört med befolkningen i övrigt, Socialstyrelsen på ojämlikheten i hälsa och tillgång till vård och Riksrevisionen kritiserar statens bristande styrning av LSS.

Det är 290 kommuner som ansvarar för att genomföra LSS. Men kommunerna tillför olika mycket resurser till verksamheten, anställer personal med varierande kompetens och så vidare. En del kommuner har egna riktlinjer som tolkar LSS snävare än vad som avses med lagen. Stöd tidsbegränsas trots att personers funktionsnedsättningar är livslånga, och man avslår ansökningar om gruppboende och erbjuder i stället hemtjänst, det vill säga lägre kostnader för kommunen.

Några kommuner betalar hellre sanktionsavgifter än att tillgodose stödbehoven, eftersom det innebär besparingar. Konsulter beräknar ”kostnad per brukare” och argumenterar för stora boendeenheter (=institutioner) för att vinna stordriftsfördelar. I forskningen beskrivs det som ett ”race to the bottom”, det vill säga att kostnaderna pressas för att bli den kommun som lägger minst pengar på LSS.

Man måste ha kunskap om sina rättigheter, veta var man ska vända sig för att söka stöd, kunna argumentera för sina behov och ha kompetens att överklaga om det blir avslag

Detta får avgörande konsekvenser för människors liv och vardag. Många med funktionsnedsättning lever i dag i en utsatt och osäker tillvaro. Särskilt de med intellektuell eller psykisk nedsättning måste ha starka företrädare (ofta anhöriga) i ett system som alltmer styrs av domstolar. ”Förhandlingsvälfärden” innebär att man måste ha kunskap om sina rättigheter, veta var man ska vända sig för att söka stöd, kunna argumentera för sina behov och ha kompetens att överklaga om det blir avslag. Det krävs juridiska kunskaper för att vinna ”förhandlingen”.

Saknas förhandlingskompetensen riskerar man att stå utan det stöd man har rätt till. Tillgång till stöd blir på så sätt en klassfråga.

Sverige har ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och förbundit sig att förverkliga ett inkluderande samhälle. Men i FN:s uppföljning har Sverige fått hård kritik. Bristerna, som intresseorganisationerna gång på gång pekar på, måste tas på allvar. Då krävs bland annat:

● En uppdatering och komplettering av LSS så att fler får ett individuellt anpassat stöd.

● En ökad tillsyn av tillämpningen, med bättre sanktionsmöjligheter, så att kommuner lever upp till LSS målsättning.

● Förbud mot begränsande kommunala riktlinjer.

● Rätt till juridiskt stöd vid ansökan, omprövning och överklagande av LSS-insatser.

● En utbildningssatsning så att personal inom funktionshinderområdet har adekvat kompetens.

● LSS-stöd som vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet. Genom att lära av andra länders arbete på funktionshinderområdet och satsa på forskning kan insatserna bli evidensbaserade.

Sverige gör i dag inte tillräckligt för att ge personer med funktionsnedsättning förutsättningar att leva som andra. De mest marginaliserade är helt beroende av samhällets förmåga att möta deras behov och samhällets underlåtenhet kostar i ojämlika levnadsvillkor och begränsade liv. Delaktigheten och tillgängligheten i samhället måste ökas genom förändringar i strukturer, system och miljöer. Men samtidigt behövs ett kvantitativt och kvalitativt individuellt stöd så att personer med funktionsnedsättning kan leva ett så självständigt liv som möjligt.

En ny nationell handlingsplan för funktionshinderpolitiken ska antas i år. För att Henrik, Maria, Martin, Jonathan och andra med funktionsnedsättning, och deras anhöriga, ska få rimliga levnadsvillkor och ett fungerande vardagsliv, och för att Sverige ska återta positionen som ett föregångsland på området, behövs kraftfull politisk handling med konkreta målsättningar om förbättringar. Det som nu sker på funktionshinderområdet är inte värdigt ett välfärdsland.

Läs fler artiklar från DN Debatt:

Åsa Andersson för Stiftelsen Stora Sköndal: ”Gammal och psykiskt sjuk? Här är ditt nya hem – 50 mil bort”

Anders och Anna Furuvik Pella: ”I 22 års tid var Agnes den mest levande av oss alla”