Alexander, 38, död i cancer – familjens sorg

Alexander Brännlund, 38, ville bryta stigmat kring cancer – en diagnos som han visste att han skulle dö av. I slutet av september somnade han in.

– Till slut så gav kroppen upp, säger hans fru Sandra Brännlund Johansson.

I somras fick fyrabarnspappan Alexander Brännlund i Kvänum beskedet.

Hans cancer var obotlig.

Alexander valde att berätta om det öppet på sociala medier – både för att hålla vänner och bekanta uppdaterade och för att normalisera att vara transparent när man går igenom svåra saker. Han berättade om beslutet i en intervju med Expressen i augusti.

– Jag tror att man vinner väldigt mycket och får mer förståelse genom att vara ärlig. Det kan vara skitjobbigt, men det är fortfarande den bästa vägen att gå anser jag. Det är väldigt viktigt att folk lär sig att prata om cancer, sa Alexander då.

Drygt en månad senare, tisdagen den 29 september, förlorade han kampen mot sjukdomen, berättar hans fru Sandra Brännlund Johansson.

Även det berättade hon om på Facebook, helt enligt Alexanders önskemål.

– Alexander ville inte att jag skulle lägga pengar på en dödsannons, så han skrev i det vita arkivet att han ville att jag skulle skriva ett inlägg när han har avlidit, säger hon.

Precis som Alexander tycker hon att öppenheten kring sjukdomen har varit ett bra sätt att hantera den svåra situationen, både när maken levde och efter hans bortgång.

– Man måste våga prata. Pratar man inte så går man sönder inuti, säger hon.

Hon upplever också att öppenheten har gjort det lättare för omgivningen att veta hur de ska agera gentemot familjen.

– Det är inte farligt att fråga: ”Hur mår du?”. Ställer du inte frågan så vet ju inte personen heller att du bryr dig.

Kritiken: ”Måste bli bättre”

De sista dagarna var Alexander inlagd på sjukhus och hans tillstånd skiftade snabbt. Vid ett tillfälle var det kritiskt, men sedan blev han bättre igen och man började planera för att han skulle kunna få åka hem.

– Det var ingen som var beredd på att det skulle ske just nu. Vi hade börjat göra i ordning här hemma för att han skulle komma hem på onsdagen. Och han gick bort på tisdagen.

Sandra är tacksam för vårdpersonalen som tagit hand om Alexander under vårdförloppet, men är samtidigt kritisk till hur sjukvården skötte kommunikationen med henne och familjen.

De sista dagarna hade hon till exempel önskat att läkarna hörde av sig och berättade om statusen, eftersom Alexander var så svag att han bara orkade prata några minuter i sträck. Nu var hennes upplevelse att hon själv fick jaga efter informationen.

– Det är klart att man som anhörig vill veta vad det är som försiggår. Vården måste bli bättre på att informera de anhöriga hur det faktiskt ligger till.

Nu väntar en minnesceremoni för Sandra och barnen, tillsammans med vänner och familj, där de kommer att prata om hur de minns Alexander. Sandra hyllar hans humor, som han hade kvar in i det sista.

– När han var helt hög på mediciner så kom det rätt som det var en kommentar från honom: ”Vad bölar ni för? Det är rätt onödigt – jag är inte död än”, och då kunde vi ju inte hålla oss heller för skratt.

Hon minns även tillbaka på en fin sommar tillsammans med hela familjen, och lyssnar på musik som Alexander skrev från sjukhusbädden.

– ”Du är mitt allt” hette den sista låten han släppte och den var riktad till mig. Så den går jag och lyssnar på här i dagarna för att hålla mig i gång.