Andrew Scott: ”Han är en sorts hjälte vi inte ser särskilt ofta i krigsfilm”

Det finns en berömd anekdot från John F Kennedys installation som president i januari 1961. I samband med maktskiftet hade han en fråga till sin företrädare Dwight D Eisenhower: Vad var det egentligen som gav de allierade övertaget på D-dagen?

Svaret kom blixtsnabbt: ”Vi hade bättre meteorologer än tyskarna”, sade Eisenhower, som ledde de allierade styrkorna under invasionen i Normandie 1944.

Framför allt syftade ”Ike” på James Stagg, den skotske vädermannen som lyckades övertyga honom om att skjuta upp invasionen 24 timmar på grund av det dåliga vädret – ett beslut som tros ha räddat hundratusentals liv och bidragit till att säkra Operation Overlords framgång.

Andrew Scott beskriver sin rollfigur som en ovanlig sorts hjälte i en genre som annars gärna återkommer till stora gester och hjältedåd på slagfältet.

– Stagg var sinnebilden för en människa som vill vara god, inte nödvändigtvis trevlig. Det finns något formidabelt i det. Just därför är han också en fantastisk filmisk hjälte: inte fysiskt imponerande, men en människa med stor integritet. Han vägrade skönmåla verkligheten, vågade säga sanningen till makten och försökte göra det rätta, oavsett vad det kostade. Det är en sorts hjälte vi inte ser särskilt ofta i krigsfilm, säger Andrew Scott via en zoomskärm till London.

Han sitter tillbakalutad i en pikétröja med breda ränder i olika nyanser av blått som matchar bakgrunden som föreställer en öde strand i Normandie. Under det senaste decenniet har Scott vuxit fram som en av de största irländska filmstjärnorna i sin generation, vid sidan av kollegor som Cillian Murphy, Colin Farrell och Michael Fassbender.

Scott har varit lika övertygande som ärkeskurken Moriarty i ”Sherlock”, den heta prästen i ”Fleabag”, Patricia Highsmiths huspsykopat i ”Ripley” och den plågade älskaren i ”All of us strangers”. Ett karismatiskt charmtroll som Phoebe Waller-Bridge kallade för ”en äkta liten spjuver”. Men denna gång har Scott fått tona ner sin naturliga karisma.

– Haha, Stagg hade kanske inte tidernas mest karismatiska personlighet, så ja, det var en utmaning. Ett slags uthållighetstest i återhållsamhet, ler han.

Till skillnad från filmvärldens mer färgstarka vädergestalter – Nicole Kidmans karriärhungriga Suzanne Stone i ”Till varje pris”, Nicolas Cages vilsne tv-meteorolog Dave Spritz i ”The weather man” och Bill Murrays cyniske Phil Connors i ”Måndag hela veckan” – är James Stagg ingen man som gör vädret till underhållning. Tvärtom är han en snustorr vädernörd med stel överläpp, i skarp kontrast till dagens soliga tv-profiler som skrattar sig genom rapporter om lågtryck, pollenhalter och orkanvarningar.

– Arbetet med ”Pressure” fick mig att inse att en huvudperson inte måste vara charmig eller ens sympatisk. Publiken är smart nog att följa honom ändå. Det intressanta uppstår just när man inte gör honom varm och tillgänglig – då lyssnar publiken mer på vad han säger än på hur han säger det, säger Scott.

”Pressure” bygger på David Haigs pjäs med samma namn och utspelar sig i de allierades högkvarter under de 72 timmarna före D-dagen. Förlagan är ett klaustrofobiskt kammarspel, koncentrerat till James Staggs lilla prognosrum, som förvandlas till en tryckkokare när det står klart vad som står på spel. Filmen tar fasta på det dubbla trycket som vilar över rollfigurerna – både det meteorologiska utanför väggarna och den psykologiska därinne.

Här finns inga nazister eller traditionella antagonister på duken, bara människor med olika perspektiv som i grunden vill samma sak: vinna kriget. Det är ett drama om grupparbete, om hur kompetens, tvivel och omdöme bryts mot varandra i ett läge där ingen har råd att ha fel.

– Visst finns det en dramaturgisk utmaning i ett sådant upplägg, men jag tror att publiken uppskattar kompetens på film. Människor tycker om att se personer som är riktigt bra på det de gör, säger Scott.

Under andra världskriget betraktades väderprognoser som en fråga om nationell säkerhet – så pass att alla offentliga rapporter förbjöds under kriget. Meteorologiska observationer var hårdvaluta och ett slags supervapen i den militära planeringen, i synnerhet inför Operation Overlord. Samtidigt var informationsinhämtningen mödosam och osäker i en tid före satelliter och digitala väderappar: papper, penna, kartor, telefoner, mätvärden och kvalificerade bedömningar.

Scott menar att filmens tema har uppenbar relevans i en samtid präglad av post-sanning, alternativa fakta och ett alltmer utbrett förakt för expertis.

– Jag hoppas att filmen får publiken att förstå att de bästa ledarna måste vara ödmjuka, lyssna på experter och inte låtsas veta sådant de inte vet.

Han knyter också an till ett allt hårdare debattklimat, där meningsmotsättningar snabbt förvandlas till fiendskap.

– ”Pressure” visar hur svårt det har blivit att möta andras åsikter utan att göra dem till fiender. I ett algoritmstyrt vakuum blir det allt viktigare att kunna samexistera, argumentera och även se motståndaren som någon som bryr sig om det allmänna bästa. Annars hamnar vi på en mycket farlig plats.

Själv hade Scott aldrig varit någon vädernörd innan han gav sig in i projektet, och han hade inte heller reflekterat särskilt mycket över vädrets betydelse för D-dagen. Däremot hade han ett starkt kroppsminne från ett annat krigsdrama. Under inspelningen av Steven Spielbergs ”Rädda menige Ryan” på Curracloe Beach i grevskapet Wexford på Irlands östkust spelade han en ung, namnlös soldat på stranden, med en knappt hörbar replik. Men upplevelsen lämnade ändå spår.

Även om större delen av ”Pressure” utspelar sig i ett slags tankesmedja för krigsstrategi snarare än på slagfältet, blev minnet av den mörka, plågsamma stämningen under inspelningen av ”Rädda menige Ryan” en konkret ingång till materialet. I förberedelserna ingick också att läsa Staggs bok och att få hjälp av meteorologiska experter under inspelningen.

Det Scott framför allt fastnade för var dock inte bara filmens militära eller historiska dimension, utan dess syn på människans litenhet inför naturen.

– Det jag tycker är särskilt anmärkningsvärt med den här filmen är insikten om att vi borde vara ödmjuka inför både miljön och naturen. Vi tror gärna att vi har kontroll, men i själva verket är vi alla utlämnade åt krafter som är större än vi själva. Det tilltalade mig.

Trots att James Stagg spelade en helt avgörande roll i ett av 1900-talets mest ödesmättade ögonblick blev han aldrig ett namn i samma storlek som de generaler och statsmän som formade kriget. Medan Eisenhower gjorde politisk karriär och senare blev USA:s 34:e president smög Stagg tillbaka till sitt gamla liv i relativ anonymitet.

– Han är en obesjungen hjälte, så det är underbart att vi kan hedra honom på det här sättet, säger Andrew Scott.

Source – DAGENS NYHETER