Den som är säkerhetsklassad kan inte inte vara rebell

I skuggan av valrörelsens slutskede kom förra fredagen ett mycket kortfattat besked från Arbetsdomstolen (AD). Nämligen att den i medierna kallade Rebellmamman – en förskönande omskrivning för en ren och skär myndighetsaktivist – inte beviljades prövningstillstånd. Stockholms tingsrätts avgörande stod därmed fast. Energimyndigheten hade alltså rätt att ”sparka” aktivisten från sin provanställning, bland annat – vilket är viktigt att påtala – på grund av hennes engagemang i de så kallade Rebellmammorna. Ett nätverk som bland annat gjort sig känt för civil olydnad. AD tog alltså inte ens upp fallet till prövning utan ansåg rätt och slätt att avgörandet från tingsrätten höll.

Det var mer än en näsknäpp för alla som högljutt hävdat att utrymmet för personligt engagemang som myndighetsanställd krymper, att det är lågt till tak och att den som utnyttjar sina grundlagsskyddade politiska rättigheter kan stängas av. Särskilt om det gäller klimatfrågan. I sak kan det ju tyckas ganska rimligt att den som är myndighetsanställd inte kan engagera sig i rörelser som riktar sig mot eller förordar civil olydnad mot just den egna myndighetens verksamhet.

Fackförbundet ST höjde rösten, påhejat av diverse ledarsidor. Och FN:s särskilda miljörapportör kritiserade Sverige i symbios med Institutet för mänskliga rättigheter, som återkommande driver liknande frågor. Som att blockader av vägar ska ses som legitima om det sker i klimatets namn.

Arbetsdomstolen ansåg alltså att ingen av de grunder som finns för att ta upp målet på nytt kunde tillämpas. AD fann ingen anledning att tvivla på att tingsrätten dömde rätt. På den punkten är det också praxis att generöst ta upp mål på nytt. Inte heller fann domstolen att utgången av målet skulle bli vägledande för framtida prövningar. Case closed, alltså.

Det finns anledning att dyka ner i tingsrättens dom.

Där konstaterades att kvinnan inte hade informerat om sitt engagemang i säkerhetsprövningen. Energimyndighetens fastslående att hon var oförmögen att se en möjlig intressekonflikt mellan privat engagemang och yrkesutövning fick grönt ljus. Myndigheten hade också tidigare konstaterat, framgår det av domen, att Rebellmamman ”hade ett ensidigt klimatfokus i tjänsten”. Det fanns ”en farhåga att hon inte tillräckligt beaktade myndighetens uppdrag inom energiberedskap och försörjningstrygghet”.

Den bild som debattörer, fack och aktivister för mänskliga rättigheter broderat ut om fallet stämmer alltså väldigt dåligt överens med tingsrättens bedömning, som Arbetsdomstolen inte finner någon som helst anledning att betvivla. Det måste finnas anledning till självkritik här. Medier har matats med felaktiga uppgifter och det har målats upp en bild av att klimatengagerade tjänstepersoner trakasseras av myndighetsledningarna.

Att detta skett under ett valår är ingen slump. Fallet har återkommande använts som ett slagträ i debatten om den ”hotade” demokratin och rättsstaten i Sverige. Nu har ytterligare ett argument för det resonemanget visat sig bygga på lösan sand.