DN Debatt. ”För att förstå internatens pennalism måste vi först se detta”

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Med anledning av de händelser som utspelade sig vid Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket i början av oktober i år är det nog många som frågar sig hur det kan komma sig att dess elever misstänks ha ägnat sig åt sådant som rubriceras som grovt sexuellt ofredande och grov misshandel. För att förstå detta måste vi ta hänsyn till att dessa elever lever inbäddade i en flerhundraårig internatskolekultur.

Rapporterna om övergrepp som ska ha skett vid Sigtunaskolan är långt ifrån de första som rör missförhållanden vid internatskolor. De uppvisar stora likheter med händelser som utspelade sig vid den i dag nedlagda Grennaskolan samt vid Lundsbergs skola i början av 2010-talet och de nya händelserna vid Lundsberg som uppmärksammades i början av förra året.

Med stöd av en omfattande forskning om såväl samtida internatskolor som skolor i historisk tid går det att se att den kultur som synes råda bland eleverna i Sigtuna följer ett välkänt mönster. På nästan exakt samma sätt som under 1800- och 1900-talen präglas dagens internatskolekultur av en utbredd pennalism där de yngre eleverna underordnas de äldre och där det våld som utövas ibland går över styr och leder till att pennalismen kommer i öppen dager.

Likt i dag präglades även gångna tiders internatskolor av en tystnadskultur där den som bröt tystnaden pekades ut som en förrädare. Till andra likheter hör också skolornas tendens att avskriva uppgifter om våld som enstaka händelser samtidigt som tidigare elever fördömer överdrivet våld men ändå försvarar den rådande kulturen där de äldre tar ansvar för de yngres uppfostran.

På nästan exakt samma sätt som under 1800- och 1900-talen präglas dagens internatskolekultur av en utbredd pennalism

För att förstå hur ett sådant system kan fortleva måste man inse pennalismens logik. Olikt den mobbning som vanligtvis handlar om att en person utesluts ur gruppen handlar pennalism om att forma personer inom ramen för en grupp. De nya inordnas genom en förnedrande behandling som syftar till att de ska acceptera sin plats som underordnade. Till skillnad från mobbning är detta inte något som drabbar enskilda personer utan alla nya gruppmedlemmar genomgår en mer eller mindre liknande behandling. I takt med att gruppen fylls på med nya medlemmar lättar också underordningen för de som nyss var nyanlända och en dag står de själva i position att vara de som underordnar andra.

I den litteratur som behandlar de klassiska engelska internatskolorna, så kallade ”public schools”, har detta system beskrivits som en skolning i ledarskap. Man underkastar sig de äldre för att en dag kunna vara den som andra måste underkasta sig.

Ytterligare en fråga som behöver problematiseras i sammanhanget rör hur man i beskrivningar av vad som misstänks ha hänt vid Sigtunaskolan betraktar händelserna i termer av offer och förövare. Även om det i rättslig mening måste betraktas så, finns det också andra aspekter som komplicerar en sådan beskrivning. I och för sig finns det såväl historiska som mer samtida exempel på hur pennalismen tvingat elever att lämna internatskolor och hur den även förstört deras liv.

Det finns emellertid också exempel på personer som utsatts för mycket grovt våld i början av sin internatskoletid men trots det försvarat pennalismen i självbiografiska reflektioner på ålderns höst. Detta visar hur de pennalistiska system som ofta frodas vid internatskolor inte bara riskerar att skada individuella elever utan också med tiden kan förvandla offer till förövare.

I ett demokratiskt samhälle är det högst problematiskt att framtida ledare uppfostras i en anda av den starkes rätt att kräva underkastelse

Trots det djupt tragiska i det som misstänks ha hänt vid Sigtunaskolan kan man självfallet fråga sig om missförhållanden vid skolor av detta slag är av större intresse än missförhållanden vid andra skolor i vårt land. Enligt vår mening finns det särskilt två aspekter som gör de aktuella händelserna särskilt anmärkningsvärda.

För det första finns det en tydlig skillnad i inställningen till de problem som uppdagas. Även om såväl internatskolor som andra skolor reagerar på förekomsten av våld finns det hos internatskolorna en tendens att blunda för de strukturella orsakerna bakom våldet. Det finns återkommande exempel på att man vägrar att inse att den internatskolekultur som skolorna vårdar också är grunden för en pennalism som riskerar att övergå i fysiskt våld. Att skolor på detta sätt kan sätta skolandan framför elevernas väl och ve är viktigt att uppmärksamma. Vidare kan poängteras att även om det också förekommer våld vid andra skolor är detta våld ofta av ett annat slag. Det är mer spontant och känslostyrt än det systematiska och ritualiserade våldet som vid internaten är direkt eller indirekt sanktionerat.

För det andra kan man inte heller bortse från det faktum att det vid de aktuella internatskolorna går ungdomar som kommer från familjer med en framträdande position i samhället och att dessa med största sannolikhet kommer att hamna i ledande befattningar i framtiden. Att dessa ungdomar fostras i en kultur som bygger på att de yngre ska underkasta sig de äldre samtidigt som de äldre också anser sig ha rätten att bruka våld mot de yngre är något som behöver uppmärksammas. I ett demokratiskt samhälle är det högst problematiskt att framtida ledare uppfostras i en anda av den starkes rätt att kräva underkastelse.

Läs fler artiklar från DN Debatt:

Amanda Hellberg, författare: ”När ett boklån blir en orosanmälan blir jag mörkrädd på riktigt”

Sex forskare och experter ”Ärren från tonårstiden lever kvar upp i medelåldern”