Finjustering av rymdpolitiken räcker inte

Barometern-OT efterlyser eftertanke – men missar tyvärr poängen i mitt ursprungliga resonemang. Sverige kommer aldrig kunna lyckas med “bättre förutsättningar” inom den befintliga ordningen. Problemet är att det svenska angreppssättet i sig är fel, och att en helt annan modell krävs. (Se även: Sveriges rymdutmaning kräver systemförändring.) Det räcker helt enkelt inte att finjustera anslag eller regleringsbrev.

Hermansson kallar den nationella rymdstrategin från 2018 och den efterföljande försvarsrelaterade rymdstrategin “en rimlig bas att fortsätta bygga på”. Men varenda exempel han sedan lyfter fram är exempel på samma mönster som redan visat sig otillräckligt: mer pengar till samma statliga aktörer, i stället för nya privata aktörer som faktiskt skulle kunna hjälpa branschen att bli globalt konkurrenskraftig. Ser man dessutom närmare efter är det inte ens en gemensam bas – utan två okoordinerade strategier som drar åt olika håll.

Den nuvarande nationella rymdstrategin, skriven av Utbildningsdepartementet under den tidigare S-ledda regeringen, prioriterade inte på något sätt försvarsrelevanta förmågor; fokus låg helt på vetenskaplig forskning och “samhällsnytta” (ett medvetet vagt begrepp, använt främst som ett samlingsbegrepp för att motivera mer rymdforskning). Den nuvarande regeringens försvarsrelaterade rymdstrategi ersatte aldrig den föregående – den finns vid sidan av, och nämner besvikande nog varken VILKA specifika förmågor Sverige bör satsa på eller HUR de bör uppnås på ett helt nytt sätt. Samtidigt har den nuvarande M-ledda regeringen fortsatt att styra betydande belopp (i mångmiljardstorlek) in i samma gamla system: Rymdstyrelsen och statliga SSC.

Följ pengarna så förstår man varför mer av dem inte är framsteg. De mål som nu eftersträvas har i första hand valts för att rättfärdiga det redan existerande systemet, snarare än att möjliggöra nya inhemskt utvecklade förmågor med antingen kommersiell eller försvarsrelaterad relevans. Att fortsätta finansiera det gamla systemet på samma sätt kommer ge ingenting annat än exakt fel utfall.

Ingenting som togs upp i ledartexten skulle bidra till en mer kommersiellt bärkraftig, eller försvarsrelevant, inhemsk rymdindustri. Tillväxtverkets egen rapport pekar på just detta: branschen hämmas av strukturella hinder. Ändå fortsätter alltför många här att tolka samma verklighet som bevis på att kursen är rätt. Det är inte eftertanke – det är att försvara status quo och rationalisera en oförändrad kurs, i hopp om ett annat resultat.

Även det starkaste exemplet som gavs bevisar misslyckandet. Sveriges första “egna” militära satelliter – de som lyfts fram som bevis på framsteg – blev bara möjliga genom att utnyttja utländska företags förmågor. Inga inhemska bolag kunde väljas för att leverera dem. Det är ingen slump; det är den direkta konsekvensen av decennier av svensk rymdpolitik som, oavsett vilket parti som styrt, både siktat på fel saker och drivits på fel sätt.

Som ordspråket säger: ”Första steget i varje förändringsprocess är att erkänna att man har ett problem.” Men de flesta här förnekar fortfarande att själva systemet är problemet.

Problemet är inte underfinansiering av rätt modell. Problemet är att modellen i sig är fel. För att Sverige äntligen ska kunna börja utveckla verkligt meningsfulla rymdförmågor – och de helt nya kommersiella företag som kan leverera dem – krävs inte mer av det som redan gjorts. Det krävs modet att medvetet bryta mönstret.

Aaron Dinardi är regional rymdkoordinator i Västra Götaland och leder Space West, en strategisk samarbetsplattform skapad för att hjälpa Sverige uppnå meningsfulla suveräna rymdförmågor. Han är rymdingenjör, tidigare officer i US Air Force samt en tidig anställd på SpaceX.

Svar:

Ledarsidan är enig om att det inte räcker med mer av samma sak. Det kan konstateras att vi utvärderar bakgrunden på olika sätt, men det står klart att förändring är nödvändig.

Ledarredaktionen