Insändare. Svar: För klimatet är Liberalernas facit en katastrof

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Under valrörelsen har vi alla kunnat se hur Liberalernas partiledare Simona Mohamsson har trummat ut en strid ström av budskap med olika teman. Därför känns det inte så konstigt att en insändare av Staffan Eriksson följer samma mönster. Skribenten lyckas på ett nästan magiskt sätt hänföra lilla Liberalernas insats till det mesta som han upplever vara positiva förändringar under Tidöregeringens mandatperiod.

Jag hittar inga konkreta kopplingar mellan frågor som Liberalerna faktiskt har lyckats driva igenom och det resultat som Eriksson tycker sig uppleva. Hans insändare får därmed betraktas som en samling personliga åsikter utan objektiv och saklig utvärdering av den politik som Liberalerna faktiskt har försökt driva igenom.

Eftersom klimatet är den viktigaste frågan för vår egen överlevnad väljer jag att fokusera på vad Eriksson radar upp inom det området.

Det är väl känt att den sänkta reduktionsplikten kraftigt ökade Sveriges utsläpp under 2024. Utsläppen minskade visserligen med nästan 3 procent 2025, men statistiken för det första kvartalet 2026 visar att utsläppen återigen går åt fel håll. Vad sommarens senaste bensinrea lär innebära för utsläppen är inte svårt att föreställa sig.

Tidöregeringens styrmedel har visat sig inte räcka för att nå våra beslutade klimatmål. Exempelvis befarar Naturvårdsverket att Sverige riskerar att åstadkomma ett underskott på hela 13,1 miljoner ton koldioxidekvivalenter i förhållande till Sveriges åtagande, enligt EU:s ansvarsfördelningsförordning (ESR) till 2030.

Eriksson pratar om framgångsrik klimatpolitik, men uppenbart är att den samlade effekten av Tidöregeringens och Liberalernas mandatperiod kan beskrivas som fyra förlorade år för klimatet och Sveriges försök att minska våra utsläpp. I stället har den förda klimatpolitiken resulterat i ökade utsläpp, ökad biltrafik och långsammare elektrifiering av Sveriges vägburna transporter. Utifrån dessa faktum är det svårt att beskriva mandatperioden som en framgång för Sveriges klimatarbete.

Jag kan inte hålla mig från att nämna Staffan Erikssons avslutande kommentar om Simona Mohamssons leende. Att bedöma henne efter vad hon faktiskt åstadkommer som politiker är helt rimligt att göra, och betydligt mer relevant än hur hennes leende får Eriksson att smälta.

Mer om insändare: Så skriver du på insändare och svar

Fler insändare: dn.se/insandare