Jonathan Brott: Varför skulle inte festskvaller från Bokmässan kunna vara litteratur?

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Mina största läsupplevelser har kommit ur skildringar av vänskap. Det interna är det vackraste som finns, när det görs rätt.

Som i Boris Pasternaks och Marina Tsvetajevas frenetiska brevväxling med den döende Rilke. Den pirriga känslan av att ens idol plötsligt har läst det man själv har skrivit. Rilke har läst oss! Rilke skriver till oss! För ett ögonblick är den stora litteraturhistorien bara några människor som sitter och blir uppspelta över att deras idol har svarat på brevet.

Vad vore den moderna litteraturen utan allt detta till synes ovidkommande sociala material?

Jag tänker på det när jag läser Mikaela Blomqvists och Sanna Samuelssons kritik mot en ung debutants bokmässedagbok (DN, 28/9). Mässan borde handla mer om litteratur, menar Blomqvist (GP, 1/10). Jag känner mig utanför när jag läser om Tora Anderssons fester och vänner, skriver Samuelsson (AB, 3/10). Men jag tror de glömmer att den är skriven av en debutant på litteratursveriges Woodstock.

Författaren kastas mellan att träffa ett antal idoler och att vakna upp bakfull och ångerfull

Andersson är på bokmässan för andra gången i livet, och nu har hon en diktsamling med sig på färden, ett verk som Blomqvist menar ”reduceras till en inträdesbiljett”. Läsaren leds i dagboken genom litteraturdebutens final boss – från högljutt mässgolv till förlagsfester omhuldade med hemlighetsmakeri. Författaren kastas mellan att träffa ett antal idoler och att vakna upp bakfull och ångerfull. Vi får heja på vår protagonist, som redan mässans andra dag önskar att hon ”bara var kvinna, inte poet och kvinna”.

Blomqvist har rätt i en sak: litteraturen äger inte rum på Bokmässan på samma sätt som den gör i boken, vid skrivbordet eller i läsarens huvud. På mässan paketeras den, säljs och koncentreras till några intensiva dagar av samtal, montrar, köer och scener. Men hon missar att det är precis i mitten av den apparaten som Anderssons skildring äger rum. Vad händer med en människa när hon plötsligt får den där inträdesbiljetten?

Hos Samuelsson är invändningen en annan, men besläktad. Det är inte främst mässans kommersialisering som stör henne, utan Anderssons sätt att skildra den: vännerna, minglen, namnen, det interna. Hon efterlyser en författare som vänder blicken utåt, mot världen, allvaret och samhällsanalysen, snarare än inåt mot de människor hon befinner sig bland.

Jag har själv varit en debutant och är ny bekant med Andersson. Visst är Bokmässan är en enorm industrimässa där litteraturen blir marknad, social scen och offentlighet. Persongalleriet i Tora Anderssons dagbok är inte ett bevis på hennes sociala status; det är hennes sätt att registrera världen hon hamnat i. Författarens förvirring, fåfänga, skam, fascination och namnfixering är textens litterära material.

Tänk om den känsla av exkludering som Samuelsson beskriver faktiskt är kärnan i Anderssons gestaltning: en ung människa träder in i en värld som hon tidigare bara betraktat utifrån. Herregud, hon är ju Jane Eyre på väg in i Thornfield Hall.

Kritiken mot Andersson känns därför mer intern och exkluderande än det gonzo-reportage den försöker tillrättavisa

Ska en dagbok från bokmässan rymma en diskussion om hur litteraturbranschen borde vara, eller faktiskt visa hur den ser ut bakom stängda dörrar? Andersson ger oss det senare, i en ganska underhållande rapport från mörkrets hjärta, skildrat med en ironisk förtjusning snarare än en distanserad avsmak. Kritiken mot Andersson känns därför mer intern och exkluderande än det gonzo-reportage den försöker tillrättavisa.

Tora Andersson ger oss människor: en pojkvän som våndas över sin exflickväns Ellerströmskepsar, en mamma som vill se Marianne Lindberg De Geer mumla på scen, en förlagsfest med ett pingisbord, din favoritförfattare som i ett slutet rum sjunger ”Shoreline” på karaoke, en poet som dricker för mycket vin och sedan ångrar alla sina karriärval. Och vad hade en skildring av bokmässan varit utan alla dessa figurer? Jo, ren kommers.

Läs mer:

Tora Andersson: Jag kommer aldrig mer vara debutant på Bokmässan – tack och förlåt för det