Karin, 25, skadades i två trafikolyckor – får ingen sjukersättning

Först blev Karin, 25, påkörd bakifrån på E18. Tre veckor senare krockade bilen hon satt i med en hjort.

Två år senare lever hon fortfarande med smärtor – och kämpar för att få vardagen att gå ihop. 

– Jag vill också kunna jobba och ha ett liv och liksom kunna leva. Men det kan jag ju inte, säger hon.

Den sista sommarvärmen har lagt sig över det lilla samhället Linde socken i Västmanland. Det är först helt stilla, men den ljudbilden bryts strax av skall från hundarna Knox och Buddy, som avlöser varandra.

– Nej, men nu får ni väl lugna er! De blir så uppspelta av besök, förklarar mamma Maria och mutar Knox med hundgodis efter hundgodis.

Här, på gården med två stora röda hus, bor Karin Berger Broman, 25. Just i dag är mamma Maria och hälsar på.

Det är svårt att föreställa sig hur mycket av ett liv som kan försvinna på tre veckor.

För Karin började det på E18 den 4 juni 2024. Hon var på väg hem och stod stilla i en kö när bilen bakom körde rakt in i hennes bil. Hon hann inte uppfatta vad som hände förrän det small.

Tre veckor senare small det igen

Den 26 juni, drygt tre veckor efter den första olyckan, satt Karin som passagerare i sin egen bil på väg mot Örebro. Det var sent på kvällen. Hennes dåvarande pojkvän körde när en stor hjort sprang ut på vägen.

Den andra olyckan blev en ny smäll mot en kropp som ännu inte hade återhämtat sig.

– Jag gav upp på det mesta då, säger Karin.

Efter den första olyckan hade hon problem med bland annat nacke, ländrygg och fötter. I den andra olyckan tillkom problem med käken.

Och det är käken som har kommit att påverka vardagen allra mest.

– I dag kan inte äta vad jag vill. Allting som är hårt och segt går bort – choklad, knäckebröd eller kött.

I stället blir det potatismos, pasta, torsk och ris. Vissa dagar går det inte att äta alls. Som minst har Karin vägt 49,5 kilo.

– Då trodde folk att jag hade anorexi, säger hon och skakar på huvudet.

Nio månader i sängen

Efter olyckorna blev Karin liggande i hemmet.

– Jag låg i sängen i nio månader. Jag tappade alla muskler och allting.

I början kunde hon inte gå. Familjen fick bära henne upp för trapporna. Sedan började hon krypa och tog sig så småningom upp för trappan genom att sätta sig på varje steg och skjuta sig upp.

– Man levde ju som i en bubbla på något vis. Man försökte sova ibland, men allting blev väldigt konstigt.

I dag är det käken som fortfarande på många sätt styr Karins vardag. Den kan haka upp sig och ibland fastna helt, säger hon.

En operation har diskuterats i två år. En läkare har varnat för ansiktsförlamning och sagt att riskerna är ganska stora. Det är den osäkerheten Karin har svårt att komma runt.

Även huvudvärken finns där hela tiden, berättar hon.

---

Tvingades avsluta sina studier

Under hösten 2025 och fram till sommaren 2026 läste hon upp gymnasieämnen på distans. Från början passade upplägget hennes liv ganska bra. Hon kunde ligga i sängen och ändå följa undervisningen.

Men ju längre tiden gick, desto svårare blev det att få ihop studierna med kroppen.

– Jag hade så ont att jag inte orkade mer. Det var därför jag valde att inte gå ett år till. Jag måste kunna styra vardagen. Behöver jag sova, då måste jag kunna sova. Så fungerar det ju inte om jag pluggar.

Samtidigt är det just den här oförutsägbarheten som gör framtiden svår. Den ekonomiska situationen är också osäker. 

I dagsläget får Karin ingen sjukpenning. Hon har fått avslag på de första 30 sjukdagarna, trots att familjen inte förstår hur det kunde bli så. Familjen är i en process med myndigheterna, och har anlitat en advokat. Efter en lång process med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har hon nu fått tillbaka sin sjukpenninggrundande inkomst.

– Jag vill också kunna jobba och ha ett liv. Men jag känner att jag inte har någon plats i samhället. Jag existerar inte, säger hon.

Maria och hennes man tvingas nu försörja Karin.

– Jag har ju er. Jag är jävligt tacksam över det, säger Karin.

---

Karins räddning

Vi går ut från torpet till hästhagen som ligger 200 meter från gården. Buddy och Knox verkar veta vart vi ska, de tar täten och försvinner snabbt runt knuten.

Mycket har förändrats efter de dubbla olyckorna, men en viktig del finns fortfarande kvar. 

Tävlingsambitionerna med hästarna har hon fått ge upp, men en bra dag kan hon mata dem. 

– Hade hon inte haft djuren, då hade det gått illa. De räddade hennes liv, säger Maria.

Familjen köpte också hunden Buddy i januari 2026, framför allt för att Karin skulle ha sällskap. Han har snabbt blivit en följeslagare. Karin beskriver det som att Buddy har en av- och på-knapp.

– Det är så skönt, eftersom han gör det jag gör. Om jag sover, då sover han. Om jag är uppe, då är han uppe.

– Alla djuren betyder ju allt.