Konservativ hemmafru återvänder till 1800-talet på strömlinjeformad bokklubbsprosa

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Det är svårt att tänka sig en mer nutida bok än ”Yesteryear”. Stundtals känns den närmast som varje krisande förlags våta dröm. En bok om en kristen influencer – en tradwife – som genom ett slags ödets ironi slungas tillbaka till 1800-talet. I grytan hittar vi samtidens alla favoritfrågor: jämställdhet, konservatism, hemmafruideal, kändisskap, näthat, radikalisering och den växande manosfären. Dessutom skriven på en rapp, medryckande och lagom konstnärlig prosa.

Att ”Yesteryear” skulle toppa diverse försäljningslistor är därför föga förvånande. Caro Claire Burke skriver ett slags beachread för den pretentiösa medelklassen, och som en riktigt bra sommarbok är den förstås mums att läsa.

Claire Burke behärskar nämligen konsten att skriva underhållande. Dessutom har hon gett oss en underbar antagonist: Natalie är kristen, lydig och innerst inne en rätt fruktansvärd person. Utåt sett framstår hon som den perfekta, amerikanska kvinnan: vacker, vänlig och dedikerad till sitt liv som hemmafru. På sociala medier skildrar hon vardagen på deras bildsköna ranch. Där syns inga mikrovågsugnar, brödet är hembakat och tillsammans med sina fem barn visar hon upp sitt uppbyggliga liv för miljontals fans och belackare. Hennes man, en snygg son till en välkänd politiker, framstår som lika amerikanskt perfekt, där han traskar runt i ranchkläder och mjölkar kor.

Men den polerade ytan är förstås en chimär. Mikrovågsugnen finns gömd bakom en kökslucka och på gården finns ett stort antal anställda vars jobb det är att hålla drömmen igång: barnflickor, assistenter, jordbrukare. Genom att ta del av Natalies inre dialog avslöjas mörka hemligheter – där avfärdar hon sina små barn med ordet bitch, där framkommer att hennes perfekta make är notoriskt otrogen och att deras barn är tillkomna genom självinsemination. Maken får helt enkelt onanera i en mugg, han klarar nämligen inte att ligga med sin fru.

När så Natalie en dag vaknar upp och befinner sig i 1800-talet, med en äldre version av hennes make och en ny uppsättning barn ställs allt på sin spets. Hur klarar Natalie egentligen av att leva som hon lär? Samtidigt får vi genom tillbakablickar följa hennes utveckling, från barndomen till den misslyckade men formativa tiden på Harvard, äktenskapet och den brokiga vägen till sociala medier-framgångarna.

Bäst tycker jag om hur Caro Claire Burke lyckas sätta fingret på en ännu olöst samhällelig konflikt, när hon med sylvass blick skildrar collegelivets karriärfokuserade kvinnor, och framtiden som väntar dem. Där man ska jobba 24/7, alltid bli förbisedd av manliga kolleger, tjäna mindre, stressa mer. En jämställdhet på pappret, men där kvinnor samtidigt värderas utifrån utseende och ålder, och i slutändan alltid tycks dra det kortaste strået. Inte konstigt att det konservativa hemmalivet då kan framstå som en lockande dröm. Att Natalie dessutom tillåts vara elak, och hata kvinnorna (och till viss del männen) omkring henne är också uppiggande.

Inte konstigt att det konservativa hemmalivet då kan framstå som en lockande dröm

Min invändning rör boken i stort. Som mycket amerikansk samtidsprosa bär den tydliga spår av skrivskolans strömlinjeformning: allt är mycket smart, rakt, perfekt sammansatt, berättartekniskt välavvägt och förstås med en oväntad vändning i slutet. ”Yesteryear” är som gjord för att toppa försäljningslistor och översättas till ett dussin språk, som gjord för att samtalas om på festivaler och bokklubbar, skapa debatt och fånga zeitgeisten. Den är precis tillräckligt språkligt egensinnig för att romanen ska upplevas som unik, men inte så unik att den verkligen utmanar. Däremot precis så originell att dess tilltänkta läsare kan känna sig nöjd över sin egen förträfflighet: se här ligger jag i hängmattan och ägnar mig åt litteratur som innehåller både upprepningar, inre monolog och kursiveringar. Där ett stycke kan låta:

”Jag var inte full. Nej, inte full. Okej, kanske lite full. Stämningen i rummet påminde om en djungel. Med jämna mellanrum drev en vindstöt med frän, varm luft förbi. Det kändes mer som om vi stod inuti munnen på något fasansfullt monster, än i ett studentrum. Monster. Munnar. De gudlösa är avfälliga sedan födseln, från sin första stund går lögnarna vilse. Deras gift är som ormars gift …”

Men frågan är vad ”Yesteryear” egentligen förmedlar. Eller snarare: vad man egentligen ska diskutera när man bockat av de tydliga modeorden. Allt står ju redan i boken? Det som gör en roman verkligt utmanande och tänkvärd, är ju luckorna, det moraliskt tvetydiga, hålen man som läsare kan gå och grunna på i veckor, år – ibland ett helt liv. I ”Yesteryears” välordnade väv finns inget sådant.

Läs fler artiklar av Valerie Kyeyune Backström och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.