Naemi, 22, om livet efter lejonattacken: ”Kämpar på”
Hon hade änglavakt som överlevde.
Men ett drygt år efter lejonattacken i Sydafrika kämpar Naemi Boy, 22, fortfarande med smärtor och jobbiga minnen.
– Jag är så klart jättetacksam för att jag lever. Men det är en sorg, det jag har behövt gå igenom, säger hon.
Naemi Boy, 22, attackerades av ett lejon i Sydafrika och överlevde mirakulöst. Men vägen tillbaka är lång.
Foto: Privat
I oktober förra året blev Naemi Boy från Malmö, då 21 år gammal, attackerad av ett lejon i Sydafrika.
Hon volontärjobbade på en hästsafari och det var under en tur på savannen som ett ungt lejon plötsligt gick till attack. Den skrämda hästen rusade mot ett buskage, Naemi trillade av sadeln och lejonet bet henne i nacken.
Men djuret släppte taget och försvann, troligen för att Naemi skrek väldigt högt. Kollegorna hittade henne på marken, täckt av blod.
Hon låg på sjukhus i Sydafrika i tre veckor innan hon fick flyga hem till Sverige för ytterligare vård i Malmö.
Lejonets bett knäckte två nackkotor och orsakade en ryggmärgsskada. Naemi drabbades också av en stroke och lungkollaps.
– När jag var på sjukhuset i Sydafrika fick jag inte reda på mer än att jag hade brutit nacken. Jag frågade varför mitt ansikte hängde och varför jag hade svårt att andas. ”Det kommer lösa sig, det behöver du inte bry dig om”, sa läkarna. Sedan kom jag till Sverige och fick en hel skadelista, berättar hon.
Svåra nacksmärtor
Läkarna var optimistiska.
– ”Vi hoppas att du blir helt återställd”, sa de. De hade väl hopp om att det skulle läka bra i och med att jag var så ung och frisk annars.
Men i dag, ett drygt år efter lejonattacken, kämpar Naemi med olika fysiska och psykiska besvär. Det handlar bland annat om nacksmärtor, hjärntrötthet och känselbortfall.
– Sedan en månad tillbaka har jag haft väldigt ont i nacken. Jag har jättesvårt att sova för att det gör så ont. Jag vaknar av smärtan. Just nu påverkar nacken mest. Men också ryggmärgsskadan. Jag har knappt någon känsel alls i ena armen. Det händer att jag bränner mig på saker utan att märka det, berättar Naemi.
Hon har röntgat nacken, men ännu inte fått något tydligt svar på vad som orsakar smärtorna.
Mindre social i dag
Skadorna och traumat påverkar henne än i dag. Hon lever inte samma liv som andra jämnåriga.
– Många tänker väl ungefär: ”Nu är det över”. Det känns som att alla har gått vidare. Man känner sig lite ensam – för jag är ju kvar i det, med smärtorna, minnena och mardrömmarna, säger Naemi och fortsätter:
– Jag är van vid att vara ute och träffa mycket folk. Jag har alltid tyckt att det är kul. Nu sätter det som hänt, ett år senare, stopp för det. Man blir nästan besviken på sig själv för att man inte orkar mer. Jag får påminna mig själv om att jag varit med om någonting traumatiskt.
Naemi låg på sjukhus i flera veckor, först i Sydafrika och sedan i Sverige.
Foto: Priavt.
Hon träffar vänner, men orkar inte umgås särskilt länge.
– Det blir mycket kortare på grund av hjärntröttheten och smärtan i nacken, för jag behöver lägga mig ner och vila.
Lejonattacken blev omskriven i många svenska medier. Händelsen har, på ett sätt, kommit att definiera henne. Hon säger att det ”känns ganska okej” när folk frågar.
Annons
– Det är ju en sjuk händelse, jag skuldbelägger ingen för att de frågar. Jag svarar ytligt och sakligt. Då känns det okej att prata om det. Men man vill ju vara en person bortom det här.
Både tacksam och ledsen
Naemi hade änglavakt som överlevde. Hon är både tacksam och ledsen.
– Jag är så klart jättetacksam för att jag lever och ändå har klarat mig såpass bra. Men det är en sorg, det man har behövt gå igenom. Jag har kallat de tre veckorna på sjukhus i Sydafrika för ”helvetet på jorden”. Jag är inte så gammal men det var den värsta smärtan jag upplevt i hela mitt liv. Det är jag ju inte tacksam för, säger hon och fortsätter:
– Det är inte alla som förstår det. En del tänker: ”Men du överlevde ju”. Och ja, det gjorde jag, men jag har behövt gå igenom väldigt mycket annat jobbigt.
Naemi hade volontärjobbat på hästsafarin i ett par veckor när attacken inträffade.
Foto: Privat
Naemi, som har ridit hela livet, har ännu inte satt sig på hästryggen igen.
– Nej, jag har inte vågat. Jag var i stallet en gång och tyckte att det var jättejobbigt. Hästlukten triggade jättemycket. Jag har fortfarande ganska svårt med balansen och vill gärna vara helt frisk innan jag tar mig till stallet igen.
”Kämpar på allt jag kan”
Naemi har ett kundtjänstjobb som hon kan sköta hemifrån. Det passar bra. I nuläget jobbar hon två timmar om dagen, men framöver hoppas hon kunna jobba heltid.
– Det fungerar bra.
Hon ser ljust på framtiden.
– Jag håller alla tummar och tår, och gör allt jag kan för att försöka läka. Jag kämpar på allt jag kan. 100 procent återställd är så klart ett mål jag har – för att kunna plugga och resa igen.
Source – Expressen News

