Så försöker föräldrar få in hedersnormer i skolan

En ny statlig utredning visar hur starka hedersnormerna är för elever i Sveriges utsatta områden.

Det börjar när barnen är riktigt små. I förskolan handlar det om småtjejer vars föräldrar tvingar dem att bära slöja. En del oroar sig för att bli bortgifta och frågar förskolepersonalen hur tidigt man måste gifta sig. Pojkar får inte leka i kökshörnan för sina föräldrar. Småkillar uppmanas att kontrollera sina systrar och deras beteende redan i förskolan. Föräldrar är kritiska till allt som rör HBT-rättigheter, Pride och samkönade par.

Sedan fortsätter det i grundskolan, på fritids och gymnasiet. Könssegregation ses som något önskvärt. Bröder, kusiner och andra manliga släktingar får i uppgift att hämta tonårstjejer från skolan så att de inte avviker på vägen hem. Föräldrarna övervakar barnen digitalt och sätter så kallade airtags i deras kläder så att de kan ha koll på dem.

Föräldrar som vill upprätthålla hedersnormer i skolan försöker även att påverka undervisningen. Många exempel handlar om undervisning i idrott och hälsa. Men det handlar även om biologi, svenska (där viss skönlitteratur ses som problematisk) och religionsundervisning. Vid flera skolor berättar personalen att det är den lokala imamen eller klanöverhuvudet som avgör vilka aktiviteter som flickor och kvinnor får delta i.

Föräldrar som försöker tvinga fram könssegregering, införliva hedersnormer och styra undervisningen utifrån sina egna religiösa uppfattningar går emot allt som den svenska skolan ska och bör vara. Personalen hamnar i en sits som är allt annat än avundsvärd. De tvingas förhålla sig till sådant som ingen lärde dem på lärarutbildningen: hur man ska göra när föräldrar inte bara utmanar förskolans eller skolans läroplan – utan hela det svenska normsystemet. 

En del uppger att de försöker att ”snälltolka” föräldrarna. De är rädda för att kallas för rasister. ”Man vill ju inte verka fördomsfull”, säger flera etniska svenskar. Vissa, som själva har samma bakgrund som eleverna och kommer från Mellanöstern eller Afrika, hjälper föräldrarna att bevara hedersnormerna. Andra, som har precis samma bakgrund, är tvärtom vaksamma på hedersförtryck, utbildar sina kolleger och försöker att förhindra det. Men det är inte riskfritt att motsätta sig föräldrarna. Några som intervjuas i utredningen berättar att de har utsatts för verbala hot eller blivit uppsökta hemma. Det är sådant som behöver tas på allvar och polisanmälas varje gång det sker.

För att barn med invandrarbakgrund ska ha en chans att få en skolgång utan hedersförtryck måste flera saker ske. Skolpersonalen måste utbildas om hedersnormer. Om de inte vet hur förtrycket gestaltar sig är det omöjligt att sätta stopp för det. Men det räcker inte bara med mer kunskap. Det krävs skolledare som vågar stå på lärarnas sida så att de orkar utmana föräldrarna och förklara att i Sverige har pojkar och flickor samma rättigheter, att här bestäms undervisningen utifrån vad som står i läroplanen och inte utifrån föräldrarnas idéer om vad som är lämpligt. Undfallenhet, okunskap och rädsla för rasismanklagelser får inte leda till att hedersförtryck upprätthålls i svensk skola.