Tro inte att Tidöregeringen är rökt

Mönstret i de senaste mätningarna från opinionsinstitutet Demoskop är tydligt. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet befinner sig alla i en fallande trend. Gapet mellan regering och opposition har nu halverats.

Nu brukar regeringspartier straffas av väljarna under mandatperioden för att inför och under en valrörelse återta något av förtroendet. Det är en process som kan ses som naturlig. Under mandatperioden är det regeringspolitiken som står i fokus. När valdagen närmar sig måste också oppositionsföreträdarna stå till svars för sin egen politik.

Det har gått sisådär de senaste veckorna. Vänsterpartiet hann knappt stryka ett drygt 20-tal kandidater på kommunlistor på grund av bland annat antisemitiska uttalanden förrän det uppdagades att riksdagsledamöter skrivit brev till terrordömda. Efter att mätningen genomförts har Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson haft problem med att förklara följderna av både den planerade bankskatten och finansieringen av ett avskaffat karensavdrag. På frågan om det är företagen som ska ta kostnaderna för det avskaffade karensavdraget blev svaret ett kort ja. Tidigare har Socialdemokraterna tigit om denna finansiering och dessutom pratat ned de totala kostnaderna, som enligt Svenskt Näringsliv uppgår till 21–42 miljarder kronor. Heller nu nämns inte att också kommuner och regioner får en rejäl nota om karensavdraget ska avskaffas.

På Tidösidan är det Kristdemokraterna som surfar i en bestående medvind sedan Almedalsveckan, då partiledaren Ebba Busch signalerade en politisk förändring i riktning mot en ökad prioritering av välfärdsfrågor. I ett oblygt försök att ”sno” skolfrågan från Liberalerna har partiet också lanserat ett omfattande program på utbildningsområdet.

Här finns det anledning att referera till en historisk artikel som borgerliga partistrateger väl känner till. Professorn i statsvetenskap Tommy Möller menade i moderata Svensk Tidskrift att det är regeringsdugligheten som förklarat Moderaternas starka position i svensk politik, men att allmänborgerliga väljare efterfrågar ett större socialt engagemang än vad M kan erbjuda.

Detta skrevs i en annan tid. Före SD:s intåg i politiken, före klimatfrågan och före integrationsproblematiken. Men analysen står sig. Det är när borgerliga, socialt sinnade partier bjuder motstånd mot Socialdemokraterna som väljarna strömmar till.

Ulf Kristersson har under mandatperioden engagerat lagt om mycket av socialtjänsternas arbete, inte minst för att kunna arbeta förebyggande mot gängkriminalitet. Men Tidösamarbetets tema har varit ungefär energi, kampen mot kriminaliteten samt en restriktiv invandring. Välfärdsfrågor och, för all del, ekonomiska reformer har inte haft samma synliga prioritet. ”Ett starkt och uttalat engagemang i sociala frågor röner uppskattning hos allmänborgerliga väljare”, skrev Möller. En slutsats som håller. Det gör däremot inte alla tvärsäkra omdömen som dryftats om att denna regering skulle vara rökt.