Pontus Dahlman: I Ingrid Kallenbäcks dikter kan naturen och människan byta känslor

Vi sågs på en restaurang vid Södermalmstorg. Det var i början av februari 1997, och jag hade ett par år tidigare skrivit en uppsats i litteraturvetenskap om hennes poesi. Nu hade Ingrid Kallenbäck tackat ja till en intervju och bland det första hon sa var: ”Jag lever ett konstigt liv.”

Till uppsatsens titel hade jag lånat en rad från en av hennes dikter: ”Allt som måste brinna utan låga”. En av många drabbande poetiska bilder som gjort att jag fastnat för hennes lyrik, om hur vi och allt levande långsamt brinner upp inombords, utan att det syns. Det var ju precis så det var. En annan strof som etsat sig in i mig handlade om frihet: ”Snart vill jag se burfåglarnas aska/virvla i rymden/över den öppna landsvägen.”

Det som också fångade mig var hennes sätt att låta dikternas jag och människor röra sig genom mer eller mindre igenkännbara landskap. I de första samlingarna är det ofta sommar eller höst, någonstans utanför städerna, med överfulla regntunnor speglande ”trasiga fågelbon i takfästet”. Naturlyrik i en svensk tradition, men som i debuten ”Ljusverkan” (1983) med en liksom inzoomande psykologisk blick.

Dikternas jag och naturens element och varelser kan plötsligt skifta egenskaper, ja, till och med sinnen med varandra

Och så var det detta, som fanns genom hela hennes författarskap och i den efterlämnade dikt som nu publiceras för första gången: hennes ibland mycket mörka, men alltid poetiskt svindlande och originella ekologiska helhetstanke. Där dikternas jag och naturens element och varelser plötsligt kan skifta egenskaper, ja, till och med sinnen med varandra.

Ingrid Kallenbäck föddes 1955 i Motala, flyttade till Stockholm efter gymnasiet, tog en kandidatexamen och gick på konstskola. Aha, frågade jag under intervjun, du målar också, med tanken att jag funnit en nyckel till att hennes dikter är så blixtrande bildrika. ”Absolut inte”, svarade hon, och berättade att en väninna som också gick på skolan brukade påminna henne om att hon under den där tiden oftast satt hemma och skrev. ”Kanske gick jag där för att kunna dra mig undan och få tid till skrivandet, jag vet inte.” Det där sista är viktigt: hon visste verkligen inte.

Och så berättade hon om det som hänt och gjort hennes liv ”konstigt”: inför hennes andra dotters födsel drabbades hon av en inflammation i hjärnan, som helt och hållet och för alltid raderat ut hela hennes minne. Barndomen, ungdomen, livet dittills med den egna familjen, vänner, allt borta.

Ord och meningar samlades i små svarta anteckningsböcker tills högen var tillräckligt stor och det var dags att sätta igång att bearbeta och forma dem till dikter

”Alla minnesbilder hade försvunnit ur skallen. När jag vaknade upp så visste jag inte hur man skulle tugga och få i sig mat eller hur man tog på sig en tröja. Jag fick fråga om när jag föddes och precis allting annat”, sa hon, och fortsatte: ”För mig har det handlat så mycket om att orka och inte gå vilse utanför dörren.”

Saker hade med tiden blivit bättre, men vardagen var fortfarande besvärlig. Det hela hade en rent spöklik dimension: ”Det är en konstig livssituation när alla vet mer om en själv än man själv vet.”

Men: språket var kvar! Helt och klart att använda för henne som poet: ”Jag blev hemskt lycklig när jag upptäckte att det här finns ju kvar i livet, och så började jag skriva igen.” Ord och meningar samlades i små svarta anteckningsböcker, som hon skrev i för hand och staplade tills högen var tillräckligt stor och det var dags att sätta igång att bearbeta och forma dem till dikter.

När hon vaknade upp efter hjärninflammationen låg redan en färdig diktsamling redo för utgivning, ”Buren igenom”, som kom 1990. Tre år senare kom så den första skrivna efter minnesförlusten, ”Det öppna fönstret”. Och det är förrädiskt lätt att i den och de följande fem böcker hon skulle hinna ge ut, läsa in och låta läsningen styras av det man känner till om hennes personliga biografi. Och visst, i inledningsdikten i den första boken som kom efter händelsen står det: ”Alla nyfödda känslor/har en brännskada på ryggen. Sekunderna dränker sig själva i klockslagens törst.”

Faktum är att det finns dikter skrivna redan före minnesförlusten, med rader som på ett kusligt sätt förebådar den

Men hon själv vände sig kraftigt mot att sorteras in i facket för ”sjukdomspoesi” och att de senare dikterna skulle vara ”något slags sjukrapporter”. Faktum är att det finns dikter skrivna redan före minnesförlusten, med rader som på ett kusligt sätt förebådar den. Som poet hade hon dessutom redan från början med gripande och inte sällan visuellt brutala passager skildrat existentiell ensamhet och förluster av sammanhang.

Men ändå. ”Man får ju använda sina andra sinnen när man råkar ut för något sådant här”, sa hon under intervjun. Jag vill inte ta ifrån dikterna deras mänskliga allmängiltighet, men jag tror likväl att användandet av dessa ”andra sinnen” bidrar till det unika i hennes poesi.

Ingrid Kallenbäck dog i februari i år, efter en mycket kort tids cancersjukdom. Den dikt DN nu publicerar ingår i en samling som låg klar vid hennes död.

Den har titeln ”Och allt”, och är trots sin liksom livssammanfattande karaktär skriven före sjukdomsbeskedet. Här finns ett grepp som jag inte sett henne använda förut, anaforen, alltså detta att inleda varje rad med en och samma fras: ”Allt som” växlas med ”Allt är”. Det ger dikten en mäktig, nästan biblisk klang, för tankarna till en psalm. En i dess poetiska skönhet tröstande sådan: ”Allt som finns i det första ögonkastet från någon/som vi älskar”. Men där finns också mörkret, skräcken, den som blänker till i ”det jagade rådjurets öga”.

Läkaren frågade hur hon som poet såg på detta med slutet. ”Människan är en andlig varelse, förstår du”, var hennes svar

Och så finns den ekologiska helhetstanken, där allt oavsett vad som händer ”lever vidare i varandra”. I samma mystiska anda skiftar människan och naturen känslor och egenskaper på ett sätt som går på tvärs mot allt vad vetenskapen präntat in i oss, men som känns egendomligt sant: ”Allt är varje hjärtslag/ensamt med solens röst.”

När jag ringer upp hennes man, tonsättaren Thomas Jennefelt, berättar han om den sista tiden när Ingrid Kallenbäck var inlagd på hospice. Läkaren hade frågat hur hon som poet såg på detta med slutet. ”Människan är en andlig varelse, förstår du”, var hennes svar. Och det finns verkligen en andlig dimension i hennes författarskap, fast aldrig new age-aktigt jolmig eller påträngande religiös. ”I morgon vet jag någonting som ni inte vet”, var bland det sista hon sa.

Läs också: dikten ”Och allt” av Ingrid Kallenbäck.

Läs fler texter av Pontus Dahlman och mer om böcker

Source – DAGENS NYHETER