David Lagercrantz lyfter på locket till föräldrarnas äktenskap

Redan i våras kom ”Intränglingen” som ljudbok och därför har det redan skrivits åtskilligt om innehållet. Det är onekligen en text som kastar om inte nytt ljus så åtminstone nya skuggor över en av den svenska parnassens upphöjda, Davids pappa Olof Lagercrantz. Texten tillägnas inte heller honom, utan Davids mamma Martina.

I samma veva släpptes fjärde delen i Lagercrantz deckarserie om professor Rekke och polisassistent Vargas, ”Ur djupen ropar jag”. Skälet är glasklart när man läst båda böckerna.

Nu publiceras den 75-sidiga essän även i fysisk form. ”Intränglingen” handlar om den brutala äktenskapskris som Olof och Martina Lagercrantz gick igenom i slutet av 1980-talet. Allt börjar med att en ung man hävdar att han är son till Olof. När Martina ställer sin man mot väggen väljer han att berätta om sina ständigt återkommande affärer med andra kvinnor.

Det var dock inte förrän häromåret som vidden av historien stod klar för David Lagercrantz. Då fick han av sin äldre bror ett handskrivet manus med titeln ”Boken om smärtan”, där fadern skriver om äktenskapskrisen och blandar avgrundsdjup skam med oklädsam självömkan. Vidden av krisen tar sig rent konkreta uttryck i manuskriptet, där vissa sidor rivits sönder för att sedan tejpas ihop, knycklats samman för att slätas ut. Troligen gjort av Martina Lagercrantz, som var Olof Lagercrantz trognaste och skarpaste läsare.

”Intränglingen” är berättelsen om en gamla tiders kulturman som tagit sin hängivna hustru för given, som aldrig verkar ha funderat över vad hon betyder förrän han är på väg att mista henne.

Det är också en text som åtminstone hos mig väcker frågan om vilket ansvar man som barn har för sina föräldrars välmående.

Här finns också en indirekt reflektion över vem en författare skriver för – skriver hen någonsin något som inte är ämnat för en läsare? Hur påverkar det skrivandet?

Familjedramat har också fått ligga till grund för intrigen i den fjärde delen i David Lagercrantz deckarserie. Det finns uppenbara kommersiella baktankar med att släppa ”Intränglingen” som en tvåstegsraket, inför publiceringen av deckaren. Samtidigt kan jag tänka mig – och nu spekulerar jag förvisso – att David Lagercrantz skulle ha haft svårt att använda sig av det egna familjetraumat i sin deckarintrig utan att spela med öppna kort.

Nu blir det båda böckerna varandras raster, där man omväxlande kan se den ena genom den andra. Som läsare bjuds man in till Lagercrantz skrivbord och får vara med när författarens egen familjehistoria förvaltas och förvandlas till litteratur.

På det viset är det här ett ganska unikt litteraturprojekt.