Läraren Veronica gömde sig med elever under skolattacken i Fagersta

Läraren Veronica Mårtensson släppte ut sin klass en halvtimme tidigare.

Själv gick hon rakt in mot kaoset och skriken från uppehållsrummet, där den misstänkte 18-åringen gick till attack.

– De skulle ha gått hem kvart över två den dagen. Det fanns nog en mening med att de här eleverna skulle sluta tidigt. Jag vill tro det, säger hon.

Öppna bild i helskärm

Samhällskunskapsläraren Veronica Mårtensson sitter vid sitt köksbord och gråter, insvept i en filt. Hon har bara bott i Fagersta en månad, hit, till en lägenhet i centrum, flyttade hon och maken Anders Ferm från Dalarna när hon fick jobb som lärare på Brinellskolan.

Fredagen avslutades med en lektion med tredjeårseleverna. Eftersom det var första gången de träffades så bestämde hon sig för att hålla det kort, med en dialog om förväntningar och tankar om hur terminen ska läggas upp.

– Så jag släppte dem tidigt. De skulle egentligen ha gått hem kvart över två, säger Veronica Mårtensson, som inte kan sluta tänka på vad som hänt om hon inte råkat ändra på schemat.

För precis då pågick attentatet nere i uppehållsrummet på entréplanet, den väg som eleverna tar sig ut ur skolan.

Öppna bild i helskärm

Hon märker det när hon vid tvåtiden tar trapporna ned mot uppehållsrummet där receptionen med kopiatorerna ligger. I handen håller hon en bok, Rätten och samhället. Hon tänker gå ned för att kopiera några sidor inför måndagens lektioner.

Hon hör ljudet av skrik först. Sedan ser hon hur ungdomar rusar ut ur lokalen, de skriker högt.

Först tänker hon: det är första veckan, det måste vara nån nollningsaktivitet, de är glada. Men de låter inte glada? Det låter lite… konstigt.

– Det var ganska tumultartat och det lät ganska mycket, berättar Veronica Mårtensson.

Väljer en annan väg

Men riktigt vad som sker förstår hon inte då, bara att det är nog bättre att gå någon annanstans och kopiera än i uppehållsrummet. Så hon vänder och går upp för trappen i stället.

Snart kommer elever rusande för att larma.

De har sett gärningsmannen komma in med gitarrfodralet.

– De berättade att det är någon som håller på och sticker folk. Att det är värsta kaoset. Jag ser folk bara springa.

Öppna bild i helskärm

Eleverna är rädda och ledsna, och Veronica Mårtensson och andra kolleger tar med sig dem upp och in i ett konferensrum som de låser från insidan.

Tillsammans drar de fram bord och barrikaderar dörren. Sedan drar de ner persiennerna. Och så sitter de där tysta. Och väntar.

Veronica Mårtensson ser plågad ut vid tanken på gårdagen.

Timmarna hon tillbringade i konferensrummet i B-huset. De var 12 personer inlåsta, fyra av dem elever.

– Det var deras kompisar som var mest utsatta, säger hon.

Annons

– De berättade för oss vad de sett, men det tänker jag inte säga något om. Det är en sak för polisen. Men de var upprörda, skärrade.

”Satt mest tysta”

Under inrymningen höll skolledningen ett teamsmöte, som den som hade uppkoppling kunde lyssna in på låg volym. Men informationen var knapphändig.

– Vi satt mest tysta och tänkte. Varför händer det här här? Vad har vi gjort? Sen började vi fundera på, när får vi komma ut? Och vad är det som händer? Vad gör polisen?

Och insatsstyrkan?

Öppna bild i helskärm

Efter 3,5 timme släpps de ut, bland de sista. Och går förbi brottsplatsen.

– Det kändes jobbigt att vi var tvungna att gå förbi, när vi hade de här ungdomarna med oss som var vittnen. Där kan jag tycka att polisen kanske kunde låtit oss gå ut en annan väg. Ungdomarna tyckte det var jobbigt.

Fagersta är en liten ort. Om det kommer det att berättas gång på gång, hur något så fruktansvärt kunde hända på en sån vanlig plats – men faktum är att det har betydelse. Inte bara för att det är en småstad utan särskilda problem, mitt i de västmanländska skogarna, långt från våldsamma storstadsmiljöer, utan också för att ingen är anonym här.

Alla bor nära

Vittnen, offer, misstänkt gärningsman, alla bor i samma område. Skolan, polisstationen, parkeringsplatsen där epatraktorerna samlas och ungdomarna hänger för att snacka, allt finns inom ett fåtal kvarter.

Och de som går i gymnasiet, de går på Brinellskolan. Högstadieskolan ligger vägg i vägg.

– Fagersta, vad är det för plats? Det kändes lite utanför, man visste inte så mycket om stan.

– Så hamnade vi här och upptäckte att det är fantastiskt fint. Fagersta, det är ju en bra plats, säger Veronica Mårtensson.

När hon släpps ut från inrymningen väntar maken Anders och sonen Alexander.

Veronica svarade inte när de ringde henne, om och om igen. De står i timmar utanför avspärrningarna och väntar tillsammans.

Veronica Mårtensson fångas upp av sin son i en kram som inte vill ta slut.

– Han sa inte så mycket. Vi bara stod där och höll om varandra.

Öppna bild i helskärm

Dagen efteråt är tankarna ett enda virrvarr.

– Har det här verkligen hänt här i Fagersta? Det är en märklig känsla att ta del av rapporteringen, säger hon.

– Oavsett vad man har varit med om så har man ju olika bilder. Vi kommer alla ha olika berättelser. Vi som upplevt det.